Upplösningen av gisslandramat i södra Ryssland blev den befarade. Precis som vid flera andra terroristaktioner i landet de senaste åren kom det till en slutdrabbning mellan säkerhetsstyrkorna och terroristerna, med ett förskräckligt stort antal dödade ur gisslan.
Tragedin i Nordossetien berör emellertid alldeles speciellt, eftersom det är barn som drabbats. Inför barbariska terrorhandlingar, var de än inträffar, kan reaktionen från den samlade, civiliserade världen bara bli en, ett klart och tydligt fördömande.
Samtidigt finns det anledning att mana till besinning. Vid tidigare gisslandramer har den ryska hållningen varit kompromisslös. Man har slagit till utan någon hänsyn till att många civila skulle komma att dödas. Denna hårda politik har uppenbart haft ett brett stöd hos den ryska allmänheten.
Det är oklart om det också denna gång varit fråga om ett liknande, medvetet våldsamt ingripande, eller om upplösningen provocerades fram av terroristernas agerande.
Klart är hur som helst att den rysk-tjetjenska konflikten (som också drar in andra, kaukasiska och muslimska grupper) präglas av en oförsonlighet som inte lär komma att avta efter den senaste tragedin.
Denna oförsonlighet finns hos båda sidor, hos såväl terroristerna som bokstavligen går över barns lik som hos den ryska statsledning som varje gång tar till en storslägga som inte bara krossar terrorister.
Och i bakgrunden finns det formliga utrotningskrig som Ryssland bedrivit mot Tjetjenien. Det krig som startade 1994, när Tjetjenien försökte frigöra sig från Moskva, har ödelagt landet. Kanske så många som etthundratusen civila har dödats.
Detta krig är dessutom blott det senaste kapitlet i en konflikt som sträcker sig tillbaka tvåhundra år. Ryssarna har aldrig under någon längre tid lyckats pacificera tjetjenerna, har aldrig helt lyckats släcka deras självständighetslängtan. Josef Stalin massdeporterade hela det tjetjenska folket till Sibirien. Boris Jeltsin och Vladimir Putin har prövat andra, men till sin karaktär lika stalinistiska våldsmetoder.
President Putin har annars åstadkommit mycket för sitt Ryssland. I många avseenden är Putin den kanske bäste ledare som ryssarna någonsin haft. Men den tjetjenska konflikten hotar inte bara den stabilitet och utveckling som dagens Ryssland upplever. Den hotar att i grunden förgifta en hel samhällsatmosfär, att därmed bädda för en mer auktoritär, i stället för en mer demokratisk framtid.
Konflikten med Ryssland har på motsvarande sätt inte bara förött Tjetjenien som territorium utan också förstört människornas sinnen. Det senaste beviset för detta är de terrorister som attackerat barn. Naturligtvis kommer hatet och oförsonligheten på den ryska sidan att öka ännu mer nu. Tjetjenerna kan förstås aldrig besegra Ryssland. Men de kommer däremot att fortsätta att tillfoga det ryska samhället stor skada med sin terror så länge konflikten inte är löst.
Alltså måste en lösning till, och det förutsätter om inte ett internationellt ingripande -- det kommer Ryssland aldrig att acceptera -- så åtminstone ett internationellt engagemang. Alltför länge har omvärlden vänt ryggen åt det som pågår i Tjetjenien. Man har underlåtit att sätta press på Moskva. När kriget pågick som värst beviljades Ryssland medlemskap i Europarådet. Vilka signaler sände det?
Det internationella samfundet måste visa solidaritet med ett drabbat ryskt folk, men samtidigt sätta press på den ryska staten. Den rysk-tjetjenska konflikten kan förefalla så totalt degenererad att det inte längre finns mycket att hoppas på. Hos bägge sidor finns det krafter som är inställda på en "slutlösning". Men det finns också moderata krafter. Ansvaret faller tungt på Moskva som behandlat alla tjetjener som extremister, vilket skapat dagens situation.
Börja tala med de moderata, tjetjenska patrioter som har en chans att vinna förtroende bland tjetjenerna -- det måste bli omvärldens krav på Ryssland.