Natten till torsdagen misshandlades två tonårstjejer av ett gäng unga killar i centrala Linköping. En handfull killar som ger sig på två unga tjejer med knytnävarna och sparkar dem där de ligger försvarslösa på marken. Så fegt, så ynkligt. Och ännu ett tecken på hur grundläggande värderingar om rätt och fel sitter så trångt att det är svårt att andas.
Våldsbrotten blir fler, misshandelsbrotten ökar, butiksrån är vardagsmat på Correns nyhetssidor. Statistiken som berättar om brottsutvecklingen --- från 368 000 polisanmälda brott 1964 till 1,2 miljoner 2002 - är berättelsen om ett Sverige i förvandling. Den växande otryggheten är det pris vi tvingas betala när den så kallade integrationspolitiken misslyckas, arbetslösheten permanentas på Europeiska nivåer, psykiatrivården monteras ner och grundläggande mänskliga behov kommersialiseras och privatiseras. Det är ingen tillfällighet att de privata vaktbolagen skär guld med täljkniv, och det vi ser är bara början. Brottsforskarna är oense om mycket, men ett är det ense om: Att kriminalitet och destruktiva beteenden växer och frodas av sånt som ojämlika villkor, arbetslöshet, befolkningskoncentration och ökat supande.
Vi ska inte komma och gnälla om 15 år. Som vi bäddar får vi ligga.