Minst 300 personer uppskattas ha fått sätta livet till i de upplopp som har brutit ut i Kenya efter presidentvalet den 27 december.
Den sittande presidenten, Mwai Kibaki, fuskade så uppenbart med rösträkningen att till och med tjänstemän på den nationella valmyndigheten protesterade.
Talet om att våldet skulle vara ett folkmord på den etniska gruppen kikuyu är därför rent nonsens. Kenyanerna har rest sig i protest mot den maktfullkomliga politiska eliten. President Kibaki och det maktskikt som stödjer honom tillhör kikuyu. Därför drabbas de av våldet.
Att etniciteten genomkorsar de politiska händelserna som ett raster är ett faktum - men det är inte huvudsaken. Kenyas 36 miljoner invånare är fördelade på ett 40-tal etniska grupper. De sju största omfattar 78 procent av befolkningen. Kikuyu är med 22 procent nästan dubbelt så stor som någon annan folkgrupp.
Kikuyufolket har varit i centrum för Kenyas historia ända sedan kolonialismen. Den bördiga marken på högplatån kring Nairobi där brittiska bönder gjorde sig rika på kaffeodling tillhörde i själva verket kikuyu.
Vem minns inte de överjordiskt sköna bilderna från Mitt Afrika, filmen om Karen Blixens afrikanska farm? Från detta paradis fördrevs kikuyu.
Från 1952 till 1963 torterade och dödade britterna 300 000 kikuyu i sina koncentrationsläger (Britain's Gulag av Caroline Elkins 2005). Det kan finnas skäl att kalla det ett folkmord.
Frihetskampen ledde så småningom till seger och kikuyuledaren Jomo Kenyatta blev president från 1963 till 1978. Han var en hjälte, en kenyansk Nelson Mandela.
Men han blev också den som lade grunden till den gedigna kultur av politisk korruption som präglat Kenya från 1960-talet och fram till våra dagar. 1978 tog partikamraten Daniel arap Moi över makten.
Det lagliga förbudet mot andra partier än regeringspartiet KANU upphävdes 1991. Men i realiteten lät sig arap Moi inte utmanas. Politiskt betingat våld och oegentligheter förekom i samband med valen 1992 och 1997.
2002 - fyra decennier efter självständigheten - valde kenyanerna för första gången i fria val en annan president än den sittande.
Men då var det för att Kibaki, som tillhörde makteliten redan när Kenyas konstitution skrevs 1963, ställde upp för ett utmanande parti. Under arap Moi hade han varit vice president och under Kenyatta finansminister.
Är det undra på att kenyanerna fick nog när denne 76-åring skamlöst fortsatte att klamra sig fast vid positionen närmast köttgrytan?
Upprepade löften att stoppa korruptionen och genomföra reformer för den fattiga befolkningen har svikits av Kenyas ledande skikt.
Att ta till våld är definitivt inte ett tecken på politisk mognad.
Den etniska aspekten ger konflikterna en mycket destruktiv potential - det har till och med talats om inbördeskrig.
Men det finns ändå något positivt i att kenyanerna protesterar och kräver ett rättvist val och ett gott styre.