Det finns ämnen som inger förtvivlan. Man vill byta kanal. Tänka på något annat. Ingen lösning tycks gå att finna.
Det kan gälla miljön; fattigdomen i tredje världen; spridningen av hiv.
Mäns våld mot kvinnor är en sådan fråga. Den fyller många med en känsla av maktlöshet - kanske allra helst om våldet finns runt husknuten. Och det gör det.
Corren berättade i går att i genomsnitt tre kvinnor misshandlas en vanlig dag i Östergötland. Av en man de känner.
Under perioden 1990-2004 har fjorton kvinnor misshandlats till döds i länet.
Var tredje kvinna blir utsatt för våld under sin livstid, enligt Amnesty. Var femte blir våldtagen. När en kvinna mördas är det hennes manlige partner som är gärningsman i 70 procent av fallen.
I Afrika har våldtäkter blivit en strategisk del av inbördeskrigen, som också leder till ökad spridning av hiv.
Om en man huggs ihjäl på krogen blir det som regel stora rubriker i tidningarna. En kvinna som huggs ihjäl i hemmet är ofta en tragedi som tystas ner.
Våld mot kvinnor säljer inga tidningar.
Ändå måste det gång på gång uppmärksammas. I dag för att det är FN-dagen mot mäns våld mot kvinnor. Justitieminister Beatrice Ask håller tal på Sergels Torg i Stockholm.
Hur våldet mot kvinnor ska stoppas har ännu en sak gemensamt med miljöfrågan. Dessa frågor får många att ropa på politikerna. Att de ska ta sitt ansvar. Att de ska komma med svaren.
Och politikerna diskuterar. Beror våldet på en könsmaktsordning? Eller är det en individ som slår? Ska det bekämpas genom strukturella insatser? Eller genom skärpta lagar och fler poliser?
Under tiden fortsätter våldet. Även om politiker kan göra mycket, är det i slutändan också medborgarnas ansvar att stoppa det. Ett mänskligt samhälle kan bara byggas av människor. Det ansvaret kan vi inte skjuta ifrån oss.
Mycket har uppnåtts i Sverige. Vi har lyft på locket, frågan är inte längre helt nedtystad. Det finns kvinnojourer, mansjourer och en lagstiftning mot kvinnofridskränkning. Rättsväsendet har blivit bättre på att bemöta dessa kvinnor - även om mycket jobb återstår att göra.
Ingen kan rimligtvis vara nöjd. Om tre kvinnor misshandlas en genomsnittlig dag i Östergötland är det tre för mycket.
Men kanske kan man vända på perspektivet. Kan våldet mot kvinnor bli en väckarklocka som får oss att inse att civilkurage behövs? Att medborgarna har makt.
Makten att se, ställa frågor, ringa polisen, säga ifrån eller ge stöd åt en medmänniska.
Vi kan inte hindra våldet i Mellanöstern. Men vi kan faktiskt stoppa vår granne från att misshandla sin fru.
Om vi väljer att betrakta våldet mot kvinnor som något vi alla kan stoppa finns en möjlighet att vi får rätt.