Övergrepp mot barn och våldtäkt är sånt som får dammluckorna till vreden att öppna sig. Varje artikel om hur barn skändas och tjejer och kvinnor våldtas är en ny påminnelse om att tillvaron vimlar av kräk och skitstövlar.
I torsdags morse var det dags igen. En kvinna våldtogs i Tannefors i Linköping. Minneskedjorna rasslar. Minns ni Fredrik Quists artikel i Corren den 20 september? Den berättade att det anmäldes 43 våldtäkter och försök till våldtäkt i Östergötland under sommarmånaderna juni, juli och augusti. Sommaren dessförinnan anmäldes 18 våldtäkter. Tio av de 43 anmälda våldtäkterna i år ägde rum i Linköping. Tre av offren var under 15 år.
Vrede och vanmakt är vad man känner. Vreden är självklar. Behöver inte förklaras. Vanmakten är svårare att hantera. Den spär på den oresonliga vreden. Som nu senast när Göta hovrätt förklarade att barn inte utsätts för samma kränkning som vuxna när de våldtas. Därför sänkte hovrätten skadeståndet till en 14-årig flicka som våldtagits.
Ett annat exempel: Samma hovrätt anser att en 15-årig flicka som är på rymmen, inte har ätit på länge men druckit alkohol, inte befinner sig i hjälplöst tillstånd. Följaktligen frias två män för våldtäkt. Flickan visste minsann vad hon gjorde, hon får skylla sig själv, resonerar domstolens ledamöter. (Intrycket av klasslagstiftning är svårt att frigöra sig från.)
Vrede och vanmakt. Det orerades vilt om betydelsen av den nya sexualbrottslagen som trädde i kraft 1 april i år. Vad blev det av den? Ett ynkligt aprilskämt.
Sensommaren 2004 våldtogs en 13-årig flicka, det vill säga ett barn, av fyra män i Motala. Det rättsliga efterspelet fick mig att tappa tilltron till allt vad högre domstolar heter. Därför blir jag inte förvånad när Göta hovrätt beslutar som den gör. Inte förvånad, bara förbannad. Många resonerar likadant.
Minneskedjorna rasslar vidare. Tillbaka till 1975. Midsommarafton i ljuvligt sommarfagra Lysingsbaden, Västervik. Det är natt. Tommy och jag är lite lagom lurviga om fötterna. Vi är på väg till tältet när ett desperat skrik överröstar alla andra ljud. Vi lokaliserar vrålet, rusar dit. Ser en karl som med hugg och slag pressar en tjej mot marken. Tjejen gråter. Skriker.
Vi attackerar karlen mot sparkar och knutna nävar. Slår i blint raseri.
Tommy och jag tog lagen i egna händer.
Efteråt: Vi reds aldrig av det dåliga samvetets frustande demoner. Vi gjorde rätt. Hur jag agerat om jag varit ensam vet jag inte. Hur två domare i hovrätten agerat i samma situation vet jag inte heller. Men visst har jag mina aningar.