"Polisanmäl inte våldtäkt", manar en gynekolog och överläkare i Huddinge. Utifrån sina erfarenheter av att behandla våldtagna kvinnor anser hon att anmälan och rättegång innebär ytterligare ett övergrepp.
Gynekologen Susanne von Schreebs uppmaning till kvinnor som våldtagits måste kännas som ett verkligt nederlag för rättsväsendet. Ett klart underbetyg till polis och åklagare som utreder det inträffade, och till domstolarnas processer där gränserna för hur närgånget ett våldtäktsoffer får utfrågas är mycket vida.
Med den utgångspunkten är Susanne von Schreebs varning för polisanmälan efter våldtäkt sympatisk och fullt begriplig.
Trots det är det svårt att instämma i hennes uppfattning.
Vid grova sexuella övergrepp finns oundvikligen en förövare med i bilden. Förövaren är en man som kränkt en kvinna svårt och därmed brutit mot lagen. Risken att han upprepar sin illgärning är långt ifrån försumbar. Därmed handlar varje sexuellt övergrepp inte enbart om kvinnan som just blivit våldtäktsmannens offer, utan också om kvinnor som i framtiden kan drabbas av hans råhet och totala avsaknad av medmänsklig hänsyn.
Sant är att våldtäktsutredningar alltför ofta rinner ut i sanden. Bevisen är för klena, och ord står mot ord. Om utredningarna ändå leder till att åklagaren fattar beslut om åtal och målet prövas i rätten är det långt ifrån säkert att våldsverkaren fälls till ansvar.
Under hela den rättsliga proceduren har dessutom den våldtagna kvinnan förhörts och bildligt talat klätts av in på bara skinnet.
Det finns gott om avskräckande exempel på vad kvinnor får utstå när de bestämmer sig för att göra en polisanmälan.
Inom en inte alltför avlägsen framtid ska vi sannolikt få en förändring i sexualbrottslagstiftningen, med bland annat hårdare reg-ler för vad som ska betraktas som våldtäkt och straffas därefter.
Förändringarna är välkomna, men det skulle otvivelaktigt kännas mer helgjutet om rättsapparaten samtidigt fick sig en rejäl duvning i hur en våldtagen kvinna ska bemötas på bästa sätt.
Trots en striktare sexualbrottslag finns också anledning att befara att gapet mellan lagen och den allmänna rättuppfattningen består.
Gapet är särskilt iögonfallande i sexualbrott, vilket visade sig mycket tydligt när Högsta Domstolen i förra veckan slutgiltigt avgjorde det så kallade Tumbamålet, och friade männen som en hel natt sexuellt utnyttjat en rejält alkoholpåverkad kvinna. Många har problem att förstå att vad lagen säger i vissa avseenden mycket väl kan skilja sig från allmän moral och vanlig mänsklig anständighet.
Kvinnan, som med sin anmälan startade Tumbafallet, har självfallet mycket goda skäl att uppskatta gynekologen Susanne von Schreebs uppmaning att avstå från polisanmälan. Kvinnan i Tumba har blivit offentligt hudflängd sedan hon gjorde sin anmälan. Hennes sexuella vanor, krog- och spritvanor och uppträdande har blivit allmängods. Männen som under en hel natt använde kvinnan som ett själlöst sexualobjekt däremot har inte bara friats, deras integritet är därtill oanfrätt.
Visst finns det ett inte föraktligt antal våldtäktsfall där en polisanmälan ställt till mer skada än nytta, men det skulle trots det vara förödande ur samhällssynvinkel om kvinnor satte i system att aldrig anmäla vad de utsatts för.
Kvinnor behöver uppmuntras och inte avrådas från att göra polisanmälan, de bör få stöd och råd under hela rättsförfarandet.
Rättsväsendet å sin sida måste inse att det med nödvändighet ska finnas gränser för kränkande frågor till, och förhör med, kvinnor som redan en gång blivit så kränkt som en kvinna kan bli.