Sexualbrott sker som regel inomhus. Därför finns det sällan teknisk bevisning eller vittnen. Därför står oftast ord mot ord.
Bara en av åtta anmälda våldtäkter leder till åtal. Rätten måste ställa det utom allt rimligt tvivel att den misstänkte har begått de handlingar som framgår av åtalet. Annars blir det ingen fällande dom. Därför ogillas runt en tredjedel av åtalen för våldtäkt och grov våldtäkt.
Rättssäkerheten är central i en demokrati. Alla har rätt till en rättvis och rättssäker prövning. Principen att hellre fria än fälla ska gälla - även i våldtäktsmål. Målet ska vara att ingen blir felaktigt eller oskyldigt dömd.
Med det sagt kan man ändå konstatera att det är ett problem att så få våldtäkter leder till åtal och att ännu färre leder till fällande dom. Det är inte rättssäkert. Det är dessutom något som Sverige har kritiserats för av både FN och Amnesty. Ett ännu större problem lär det bli då både antalet våldtäkter och anmälningar ser ut att öka.
Häromdagen friade Högsta Domstolen (HD) två unga killar från våldtäkt. De har tidigare blivit dömda i både tingsrätt och hovrätt - som valde att tro på offren och de två unga tjejernas berättelser. Men enligt HD räcker det inte att flickorna anses trovärdiga för att ställa det utom allt rimligt tvivel att killarna har gjort sig skyldiga till våldtäkt. Därför frias de.
Det har tolkats som att HD nu skärper beviskraven i våldtäktsmål. Det avvisar dock HD-ordföranden Johan Munck. Till Ekot (4/7) säger han att det inte går att dra generella slutsatser om bevisvärdering i enskilda mål.
Åklagare och andra jurister med stor erfarenhet från våldtäktsmål håller inte med då de båda aktuella fallen är väldigt typiska: Det saknas teknisk bevisning och ord står mot ord om samlaget var frivilligt eller inte. De menar att det visst går att dra slutsatsen att det framöver måste till teknisk eller annan kringbevisning för att få till stånd en fällande dom.
Justitiekansler Göran Lambertz tycker inte heller att HD:s dom är något att hetsa upp sig över, utan konstaterar att den "ligger där praxis har legat tidigare" och att HD gör "en sträng, men rättssäker bedömning" (Ekot 4/7).
Rättssäker för vem? Killarna.
Men tjejerna då? Det går bara att spekulera i hur de ser på det som har hänt, men förmodligen känner de sig inte trodda. Signalen till dem och andra våldtäktsoffer är att de måste se till att göra allt rätt: Inte duscha eller röja undan bevis på andra sätt och polisanmäla direkt.
HD:s beslut ses också som ett underkännande av polisens och åklagarens insatser i de båda fallen; en signal till de delarna av rättsväsendet att bli bättre på att säkra bevis.
Det är en viktig poäng. Men det är inte lösningen på det stora problemet i sammanhanget: Det snäva rättssäkerhetsbegreppet - att våldtäktsoffers rättssäkerhet hamnar i skymundan av de misstänkta gärningsmännens.