Mycket tyder på att det svenska biståndet kan få sig en rejäl uppryckning denna mandatperiod. Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) har rensat bland antalet samarbetsländer - ett viktigt steg.
Nyliberala biståndskritiker vädrar morgonluft och ekonomen Pär Krause publicerade nyligen boken Det svenska biståndsberoendet (Timbro 2007).
Som lök på laxen kom på tisdagen en rapport från Riksrevisionen som visar att kontrollen av det bistånd som via Sida går till enskilda organisationer är närmast obefintlig.
"Det har rått en oroande oordning och det har förekommit oegentligheter i många av de granskade projekten", säger riksrevisor Lennart Grufberg i ett pressmeddelande.
15 projekt i Namibia, Sydafrika, Tanzania och Kenya har granskats. Inget av dem går fritt från kritik. Oegentligheter har påvisats i vart tredje projekt. I ytterligare två finns allvarliga indikationer på oegentligheter. I tre av fyra granskade projekt saknas tillräckligt underlag för att det ska vara möjligt att tillfredsställande bedöma vilken verksamhet som bedrivits.
Kritiken är hård - men utvecklingen mycket positiv. Alltför länge har biståndskramare dikterat villkoren för debatten. Men ingen vinner på att biståndet blir en helig ko - minst av allt de fattiga länderna. Både vi och de har allt att vinna på att varje skattekrona används på ett försvarbart sätt.
Pär Krause visar i sin bok att biståndet skiljer sig från nästan varje annat politikområde genom att det inte utsätts för samma krav och samma granskning. Dels beror det säkert på att biståndsdebatten en gång för alla tycks ha fastnat i för eller mot. Kritikerna letar fel - försvararna tar till brösttoner och förnekar allt. Det påminner lite om den svenska EU-debatten.
Tyvärr bidrar Krause själv till skyttegravskriget genom att lägga allt för stor vikt vid att biståndspolitiken dikteras av egennyttan hos de organisationer som arbetar med bistånd. Så kan det förstås vara. Men det är kanske inte så mycket konstigare än att lärare alltid tycker att större resurser till skolan är en av samhällets viktigaste frågor.
Fokus måste ligga på en annan punkt som Krause - och många debattörer före honom - uppmärksammar: Trots att västvärlden gett bistånd till fattiga länder i exempelvis Afrika sedan 1960-talet tycks nästan ingenting ha blivit bättre. Det rör sig om den ofattbara summan 16 biljoner kronor.
I den mån vissa fattiga länder har tagit ett steg framåt är det högst osäkert om det finns något samband mellan framstegen och det internationella biståndet.
Hur väl biståndet fungerat har inte utvärderats. Vissa former för bistånd vet vi i dag gick rätt ner i fickorna på diktatorer, som själva var det största hindret för ekonomisk och demokratisk utveckling i dessa länder. Andra gånger satsades pengarna på feltänkta och utsiktslösa projekt.
Därför är det av oerhört stor vikt att framtidens bistånd bär frukt. Pengarna måste satsas där vi vet att de gör nytta. Annars kommer med tiden den politiska acceptansen för att lägga närmare 30 miljarder på bistånd per år att försvinna.
Kritiken av biståndet, som nu senast från Riksrevisionen, är alltså de fattiga ländernas bästa vän - inte dess fiende.