I onsdags lade Kristdemokraternas familjepolitiska grupp fram sin slutrapport. Främst vill KD öka barnfamiljernas valfrihet, vilket är välkommet. Men förslagen innehåller också en del problematiska detaljer, som att staten ska subventionera föräldrar som väljer att stanna hemma med barn i stället för att jobba.
KD hänvisar till många föräldrars önskemål att få mer tid med sina barn. Därför vill partiet öka antalet föräldrapenningdagar och ge föräldrar möjligheter att vara hemma med barnen som ett alternativ till förskola. Det är här KD krånglar till det med skattesubventioner för den som inte utnyttjar förskolan, eller F-skattsedel för föräldrar som ska få barnomsorgspeng för att ta hand om sitt eget barn.
De två obligatoriska pappa-månaderna föreslår KD ska försvinna så att föräldrarna fritt kan förfoga över samtliga dagar. Även jämställdhetsbonusen ska väck och resurserna läggas på att höja lägstanivån i föräldraförsäkringen från dagens 180 kronor per dag till 250.
Det är rimliga förändringar som ökar valfriheten för barnfamiljerna. Tyvärr löper KD inte hela valfrihetslinan ut, utan motiverar sina ställningstaganden med jämställdhets- och ekonomiska argument: Pappa-månaderna snarare hindrar än uppmuntrar fäder att vara hemma längre med barnen, och jämställdhetsbonusen plockas mest ut av ekonomiskt stabila familjer.
Det går tyvärr att konstatera att Sveriges riksdag i dag inte rymmer något parti som vågar använda valfrihet som sitt tyngsta argument också i familjepolitiken.
Inte heller det parti som kallar sig "liberalerna", Folkpartiet. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) blev "förskräckt" (SvD Brännpunkt 2/2) över KD:s förslag, men har ändå svårt att bemöta dem utan att trassla in sig i en blandning av arbetslinje, jämställdhet och förskolevurm.
Som argumenten att "en förälder aldrig kan jämställas med en utbildad förskolepedagog" och att KD:s familjepolitik "ger barn färre möjligheter att börja sitt lärande i tid". Det är alltså de cirka 15 procent av landets 1-5-åringar som inte går i förskola som Sabuni oroar sig över ska bli några fler och tvingas vara hemma med sina icke pedagogiskt utbildade föräldrar? Det håller inte.
I stället borde jämställdhetsministern fokusera på att stringent bemöta KD:s förslag med arbetslinjen. Människor behöver arbeta mer, inte mindre, för att vi ska klara välfärden i framtiden. Därför ska staten inte uppmuntra föräldrar att vara hemma i 4-5- eller till och med 6 år i stället för att jobba, vilket KD vill med sina skattesubventioner och F-skattsedlar.
Arbetslinjen inkräktar heller inte på valfriheten: De mammor och pappor som trots ekonomisk förlust ändå vill vara hemma under småbarnsåren är fria att göra så utan pekpinnar om jämställdhet och pedagogisk nödvändighet från statens sida. Men främjas inte att göra så heller.
Större motstånd än så behöver inte Sabuni uppbåda.