Det är snart ett år sedan Mona Sahlin blev ordförande för socialdemokraterna. Om hennes första år som partiledare ska sammanfattas i ett ord så får det bli tystnad. Inte för att Sahlin inte har deltagit i debatten - för det har hon gjort. Men hon har fortfarande inte gett några besked om vad hon vill göra, hur hon ska göra det och i så fall med vem.
Därför finns det inget alternativ till den borgerliga alliansen i svensk politik just nu.
Statsminister Fredrik Reinfeldt försökte i gårdagens partiledardebatt pressa Sahlin på besked om vad väljarna kan förvänta sig av s framöver. Men Sahlin avfärdade hans frågor med att det kändes lite som när hon var tolv och lekte sanning och "konka". Något besked om ett eventuellt alternativ till det borgerliga fick därför vare sig statsministern eller väljarna.
I stället för att ägna sig åt en barnslig lek ville Mona Sahlin prata om vart Sverige är på väg. Hon kritiserade som väntat reformeringen av a-kassan. Hon anklagade som väntat regeringen för att ge mest till dem som redan har mycket. Hon tog som väntat på sig att informera statsministern om hushållens oro för stigande räntor och inflation.
Enligt Sahlin har ingen regering på så kort tid förbrukat folkets förtroende och landets ekonomiska förutsättningar. Att hon skulle slå mynt av det dystra opinionsläget för regeringen var även det väntat, liksom att skulden för den höjda inflationstakten också skulle hamna hos regeringen.
Ett oppositionsparti har två uppgifter: För det första att kritisera de som styr. För det andra att presentera ett handfast politiskt alternativ, en annan inriktning på politiken och samhället.
S under Mona Sahlin har varit duktiga på den första uppgiften. Kritiken mot regeringen har varit tydlig och hård. Det finns nog inte någon som inte har förstått att s ogillar många av regeringens beslut. Och att de har varit framgångsrika i sin kritik syns inte minst i opinionsmätningarna. Det var länge sedan partiet var så stort och starkt som det är i dag.
Men förr eller senare kommer väljarna till en punkt där de vill veta vad som är alternativet till den borgerliga regeringens kritiserade politik, där tystnadens politik inte längre lönar sig. Men något handfast alternativ finns som sagt inte i dagsläget.
Självklart är en förklaring till att väljarna belönar oppositionens tystnad att regeringen inte har kommunicerat med väljarna, att den inte tillräckligt tydligt har förklarat följderna av sin politik. Och är en bekväm sits för s - som nu inte behöver skynda på det utlovade förändringsarbetet.
Men priset för tystnadens politik får väljarna betala. De gagnas inte av ett politiskt klimat där de som vågar fatta obekväma och nödvändiga beslut straffas och de som kniper igen belönas.
Det har sagts förut, men det tål att upprepas: Det är dags för Mona Sahlin att ge besked om vad hon vill göra, hur hon ska göra det och med vem.