Facken ser naturligtvis inte med blida ögon på de två partiernas förslag. Dels förespråkar LO exakta motsatsen, med generellt högre ingångslöner. Dels rasar facken över att politiker över huvud taget lägger sig i det som traditionellt sett varit arbetsmarknadens parters angelägenhet.
Daniel Gullstrand, arbetstidsexpert på Unionen, skriver på Unionen Opinion (13/10) att det är problematiskt att politiker "går in och tar ställning i enskilda frågor, eller stödjer den ena eller andra parten i en så viktig tid som en avtalsrörelse". Detta eftersom "politiker har inte ett helhetsansvar för lönebildningen och ska heller inte ha det".
Gullstrand har rätt i att politikerna inte ansvarar för lönebildningen. Varken FP eller Centern, eller något annat parti heller för den delen, har uttryckt en sådan önskan. Såväl FP som C poängterar tvärtom att den svenska modellen över lag har varit framgångsrik och att det är bra att staten avstår från lagstiftning till förmån för parternas förhandlingar.
Med det sagt har de borgerliga partierna, likaväl som S och Vänsterpartiet, rätt att uttrycka åsikter och förhoppningar om avtalsrörelsen.
En åsikt som däremot kan ses som problematisk är Medlingsinstitutets; den statliga myndighet som ansvarar för medling i arbetstvister. Generaldirektören Claes Stråth sade i Ekot i går att han tycker det är "olämpligt" att politiker driver frågor som är arbetsmarknadens parters ansvar, i synnerhet vid tidpunkten för en inledd avtalsrörelse.
Man kan undra hur Gullstrand och Stråth ser på förhållandet mellan LO och Socialdemokraterna? De två stödjer öppet varandra i val- respektive avtalsrörelser, enligt gammal svensk tradition. Varför ses inte det som ett problem? Dessutom handlar inte FP- och C-förslagen om skarpa regeringspropositioner eller ens riksdagsmotioner, utan är interna idéer om hur partiernas politik ska utformas.
Även om alla parter - arbetsgivare och fack liksom partier - är överens om den svenska modellens överlevnad, är det rimligt att politikerna har åsikter om vilka lösningar som vore de bästa för svensk arbetsmarknad. Det är politikerna som senare får stå till svars för rådande arbetslöshetssiffror, dålig lönespridning/jämlika löner. Och Sverige har länge haft en relativt hög ungdomsarbetslöshet. Det är bra att politiker diskuterar lösningar för den.