Därför är det klokt att regeringen inrättat ett globaliseringsråd, under utbildningsminister Lars Leijonborgs ledning, som ska ta ställning till hur framtidens utmaningar bör mötas.
"Tänk om vi kunde få en bred enighet om en del reformer av arbetsrätten. Att få en avspänd dialog om hur konkurrenskraften kan öka genom att utveckla arbetsrätten, så att vi får någonting av typ det danskarna kallar flexicurity, vore ett utmärkt resultat av globaliseringsrådet."
Så sade Lars Leijonborg till Svenska Dagbladet i oktober.
Frågan är om en sådan enighet går att nå i Sverige. I dagsläget är polariseringen kring a-kassa och arbetsrätt stor. Men det är väl värt ett försök.
Leijonborgs globaliseringsråd har fram till 2009 på sig att ta fram en rapport.
I går samlades rådet i Konserthuset i Stockholm för att lyssna till två framstående ekonomer - professor Richard Baldwin från Genève och professor Hans-Werner Sinn från München.
Budskapet var till stora delar beskt. Det är välkänt att jobben inom tillverkning flyttar till låglöneländer som Polen eller Kina.
I Sverige har antalet anställda i den sektorn minskat med runt 14 procent sedan 1991. Framtidens jobb finns inom kunskapsintensiva branscher, har det länge hetat. Men enligt Richard Baldwin innebär globaliseringens andra fas att alla branscher drabbas. Många företag låter redan sin bokföring eller it-säkerhet skötas ifrån Indien. I morgon kan det vara arkitekters och ingenjörers jobb som utlokaliseras. Det skapar ökad otrygghet.
Hoppet finns i den lösning han föreslår: Ett välfärdssystem som ger trygghet vid omställningar. Och utbildning som ger individen en plattform för livslångt lärande. Det låter som ett bra recept för Sverige.
Men ökad flexibilitet på arbetsmarknaden är ett absolut måste, anser Baldwin. En rigid arbetsrätt stimulerar företag att flytta delar av sin verksamhet till låglöneländer.
Hans-Werner Sinn tog i stället sikte på lönenivåerna i Västeuropa, som han menar skapar arbetslöshet genom att marknadskrafterna sätts ur spel.
Men ingen vill se ett låglöneproletariat växa fram i Sverige.
Sinns förslag till lösning är dock värt att fundera på: I stället för generösa ersättningar till de som inte jobbar, vill han se subventioner till de med låga löner. Antingen slopad inkomstskatt för låginkomsttagare, eller lönebidrag från staten.
Enligt Sinn skulle en sådan modell rädda sysselsättningen, genom att få ner lönerna. Och ändå trygga levnadsstandarden för de lågavlönade.
Frågan är om den ekvationen håller - och om det är så vi vill ha det i framtiden.
En sak är säker. Den oro många känner inför framtidens arbetsmarknad med låglönekonkurrens från kinesiska sömmerskor, indiska ingenjörer och baltiska byggnadsarbetare måste bemötas. Det krävs konstruktiva idéer om hur vår arbetsmarknad ska förändras - samtidigt som välfärden tryggas.