I reportaget Tur är ingen slump (Corren 17/3), menar psykologen Richard Wiseman att människors tankar och attityder avgör om de får framgång ("tur") i livet. Det ger en ledtråd till ett borgerligt synsätt.
En undersökning visar att akademiker inom ekonomi och juridik står till höger politiskt, medan övriga samhällsvetare står till vänster (Ekonomisk debatt, nr 1 2011). Samhällsvetarna har också fått frågor om orsaker till framgång och motgång i livet. Företags- och nationalekonomerna (höger) tror att egen ansträngning avgör vem som blir rik. Genusvetare och sociologer (vänster) tror tvärtom att slumpen avgör vem som blir rik. Alla tror att fattigdom beror på omständigheter bortom personens kontroll.
Skillnaden säger mer om höger/vänster än flosklerna om "egoism". Den som tror att rikedom beror på slump tycker att det är rättvist att ta ifrån de rika pengarna och dela ut dem till mindre tursamma. Den som tror att rikedom beror på hårt arbete tycker inte att det är rättvist. Ekonomer och jurister betonar dessutom viljan att ta risker som en framgångsfaktor: Den som startar ett företag och blir rik har inte bara arbetat hårt, hon har också tagit risker som andra har undvikit. Då blir det ännu mer orättfärdigt att ta ifrån henne frukterna av mödan, för att hon ska vara "solidarisk" med dem som varken ansträngde sig eller riskerade något.
Slumpen eller individens val? Vad man tror på får politiska konsekvenser. Den som mördar och våldtar har handlat fel och ska straffas, säger de borgerliga. Kriminella har haft otur i livet och ska vårdas i stället för att straffas, säger vänstern. Försöker de hitta en orsak till kriminalitet är det aldrig individen, utan de "sociala strukturerna" som pekas ut. Ofta är det de som har haft "turen" att bli rika som på något sätt bär ansvaret för de kriminellas livsval.
Borgerliga idéer bygger alltså på en positiv men mer krävande människosyn: Om du anstränger dig har du alla möjligheter att lyckas, men om du väljer en kriminell bana är det ditt eget ansvar.
Vänsterns människosyn är negativ, och kraven riktas därför mot samhället i stället för individen: Det spelar ingen roll vad du gör, slumpen styr, men om du låter oss bestämma behöver du inte vara rädd att grannen har det bättre.
Hur ser då borgerliga på de mest utsatta - är det bara för uteliggare, narkomaner och funktionshindrade att ta sig i kragen och anstränga sig mer?
Naturligtvis inte. Det finns ingen motsättning mellan att tillåta framgång och hålla ut ett skyddsnät för de mest utsatta.
Men tron på personligt ansvar och individens förmåga till stordåd är en avgörande skillnad mellan höger och vänster. Är det verkligen "hårt" och "kallt" att tro på människans förmåga, och "varmt" och "mjukt" att säga: Ge upp, låt staten sköta allt?