Vänster-högerdimensionen präglar helt svensk politik. När miljöpartiet trädde in på scenen presenterade sig partiet som företrädare för en ny, ekologisk dimension, men i själva verket har de gröna hela tiden varit ett ganska klart vänsterparti. Miljöfrågorna kom aldrig att utgöra en egen dimension, överordnad vänster--högerskalan utan insorterades i de traditionella åsiktsmönstren.
På precis samma sätt har det varit med Europafrågorna. Dessa har heller aldrig format en separat dimension. I stället har de politiska förhållningssätten till de frågor som handlar om EU styrts helt av de vanliga vänster--högerreflexerna.
För de borgerliga har EU framstått som ett sätt att slippa undan det socialdemokratiska Sverige. Skatter skulle sänkas och välfärdssystemen förändras genom EU. Det sistnämnda kommer kanske att uppnås som en följd av den fria rörligheten från Östeuropa, men några skattesänkningar är inte att vänta tack vare ökad Brysselmakt. Tvärtom talas det nu om att inrätta en ny skattenivå, en EU-skatt.
EU-motstånd och kritik har varit ett vänsterfenomen, medan EU-entusiasm haft tydligt borgerliga förtecken. Ju mer vänster desto mer mot EU, och omvänt ju mer höger desto mer för EU har man varit.
Men nu är en mycket intressant förändring på väg att inträffa. Denna förändring blev i själva verket manifest redan i folkomröstningen om EMU, då en miljon borgerliga väljare röstade nej. En ny dimension, överstatlighet--autonomi, korsar nu vänster--högeraxeln, med potentiellt stora effekter för det partipolitiska etablissemanget.
I går presenterades en Sifoundersökning som visar att trenden från EMU-valet kraftigt förstärkts. Motståndet mot euron ökar närmast dramatiskt bland borgerliga (och även socialdemokratiska) väljare, medan däremot vänsterns och miljöpartiets väljare tvärtom blivit lite mer positiva. Överlag har dock motståndet ökat, från femtiosex procent i folkomröstningen till femtioåtta procent i dag.
På partisympatisörnivå är förskjutningarna mycket spännande. I folkomröstningen röstade sjuttiotvå procent av de moderata väljarna ja, och tjugosju procent röstade nej. I dag har ja-sidan hos moderaterna rasat till femtiotre procent medan nej-sidan ökat till sensationella fyrtiotvå procent.
Trenden är liknande hos folkpartiet där andelen euromotståndare ökat från trettio till trettiosju procent. Hos kristdemokraterna har motståndet gått upp från redan höga femtiosju till sextiotvå procent.
Statsvetaren Sören Holmberg konstaterar att den hittills vanliga kopplingen mellan EU-frågorna och vänster--högerdimensionen fortsätter att försvagas. I flertalet andra EU-länder är kritiken mot EU starkast på den borgerliga sidan. Ännu är vi inte där, men det ideologiska sambandet har blivit påtagligt mer utjämnat.
Att detta kommer att få stora effekter för de borgerliga ja-partierna, till att börja med i det stundande valet till EU-parlamentet, är knappast någon vågad gissning.