Kommunisterna kommer inte ifrån sin historia. Flera av reaktionerna från vänsterpartiet på den senaste påminnelsen om en allt annat än ärorik partihistoria, vittnar om att det heller inte finns någon vilja att göra upp med detta förflutna.
I sak innehöll inte teveprogrammet om vänsterns kontakter med kommunistblocket efter den officiella "brytningen" med Sovjetlojaliteten vid slutet av 1970-talet några överraskningar. Att dessa kontakter, hyllningstelegrammen till östdiktaturerna, de betalda semesterresorna och så vidare, fortsatte ända fram till Berlinmurens fall var redan känt.
Ändå är det lika angeläget som någonsin förut att denna historia om hur ett svenskt parti i decennier slog följe med den sovjetiska diktaturen återberättas. För det är få inom vänstern som har dragit de rätta slutsatserna av det som varit, och hos många finns en skrämmande anings- och historielöshet. Det är uppenbart att en yngre generation vänsterpartister, som för övrigt med stolthet gärna kallar sig kommunister, antingen inte känner sin historia eller medvetet bortser från all dess solkighet.
Man kan annars skämmas å Lars Werners vägnar att vpk-ledaren kunde sänka sig så lågt som till att tigga om sprit från östtyska ambassaden till sitt 40-årsfirande. Men denna lilla historiska fotnot vittnar också om en avsaknad av självrespekt som skulle ha fått förödande konsekvenser i andra politiska konjunkturer. Vilka ärenden för Moskva skulle inte de svenska kommunisterna ha varit beredda att utföra för några lådor sprit till?
Vänsterpartiets partisekreterare Pernilla Zethraeus säger att vänstern redan öppnat alla sina arkiv, och att man som inget annat parti gjort upp med och tagit avstånd från sådant i sin historia som man haft anledning att göra. Det är en trotsig kommentar som samtidigt är avslöjande i sin grundläggande självmotsägelse.
Som inget annat parti har vi gjort upp, säger Zethraeus. Men vänstern är inte som vilket annat svenskt parti som helst.
Det implicita moraliska likställandet av partierna vittnar om en total brist på insikt i att vänsterpartiet representerat en helt avvikande, icke-demokratisk tradition.
Inget annat svenskt parti av betydelse har under decennier understött en totalitär diktatur. Pernilla Zethraeus försöker att få vänstern att framstå som rent av moraliskt överlägset -- "som inget annat parti har vi gjort upp med historien" -- när v är ensamt bland de etablerade partierna om att ha anledning till någon sådan uppgörelse. Den moraliska pretentionen avslöjar omoralen.
Nu talar i och för sig inte alla vänsterpartister som Zethraeus. Från den "liberala" falangen, dit personer som Johan Lönnroth hör, höjs kritik mot att vänstern inte gjort tillräckligt för att lära av sin historia. Förnyarna påpekar särskilt att partiet inte förmedlat dessa insikter till den yngre generationen och till de nya medlemmarna.
Det är föga förvånande, då partiet leds av en uttalad kommunist. Nästa veckas Uppdrag granskning kommer att handla om den nuvarande partiledaren Lars Ohly. Ohly säger att ingen kan beslå honom med några förgripliga uttalanden. Hans fortsatta bekännelse till en ideologi som födde Gulagarkipelagen räcker dock. Det sätter också talet om den påstådda uppgörelsen med partihistorien i sitt rätta perspektiv.