Stödet för vänsterpartiet är det lägsta på tio år. I den senaste Sifoundersökningen får vänstern bara stöd av 5,7 procent. Det är en minskning på en månad med 1,6 procentenheter. Siffran är långt under de 8,3 procent som partiet uppnådde i förra valet.
Det krävs inget politiskt snille för att räkna ut vad detta -- för övrigt synnerligen välförtjänta -- ras beror på. Men Mats Einarsson, ledamot i vänsterns verkställande utskott, levererar politisk komik på hög nivå. Enligt Einarsson är det svårt att peka på orsakerna till nedgången. "Man kan bara spekulera", säger han. Man kan bara skratta åt den naturligtvis spelade oförståelsen.
Johan Lönnroth, tidigare vice partiordförande och numera frontfigur för föreningen Vägval vänster, där icke-kommunistiska vänsterpartister ägnar sig åt gruppterapi, har dock inga problem med att peka på problemet.
"Partiet måste bli öppnare och bredare", lyder Lönnroths recept. Det betyder i klartext att vägvalarna borde beredas plats och makt i vänstern. Men det finns absolut ingenting som tyder på att partiledaren Lars Ohly skulle vara beredd att tillmötesgå detta krav, som väl snarare skall betecknas som en vädjan.
Ohly har i stället visat en kompromisslöst hård attityd. Nyligen uppmanade han namngivna partiföreträdare som tänker som Johan Lönnroth att lämna vänstern. De dogmatiska kommunisterna tänker inte dela på makten, punkt slut.
Därmed säkerställs förmodligen vänsterpartiets fortsatta politiska marginalisering och väljarmässiga minimering.
Men det är för den skull inte alls givet att den strategi som Johan Lönnroths vänsterförnyare står för, skulle ha varit något framgångsrecept. Lönnroth framhåller själv ett av de två huvudskälen till varför vänstern hade en uppgång från valet 1998 till och med 2000, missnöjet med socialdemokratins "högervridning", nedskärningspolitiken. Men när socialdemokratin därefter åter började stärka sin vänsterprofil, började nedgången för vänsterpartiet. En socialdemokrati som inför valet 2006 markerar denna profil ännu mer med sitt skattehöjningsprogram, kommer förstås att locka ännu fler väljare från vänsterkanten.
Det andra huvudskälet till vänsterns framgångar var Gudrun Schyman, som med sin feminism just breddade partiets budskap. Om Schyman lyckas förverkliga sina ambitioner att leda ett kvinnoparti inför valet 2006 kommer vänstern, även om det mot all förmodan skulle reformeras på det sätt som Johan Lönnroth önskar, ha mycket svårt att hävda sig i konkurrensen.
Ökad konkurrens blir det kanske över huvud taget. Johan Lönnroth menar att det politiska landskapet i Sverige aldrig varit så "skakigt" som det är nu, och han förutspår att det är bäddat för flera oväntade resultat i valet 2006.
Lönnroths förutsägelse, att vänsterpartiet kommer att få stora problem i valet, torde i alla händelser komma att slå in.