Nu mullrar det på allvar i vänsterpartiet. Det drar nämligen ihop sig till öppen strid mellan så kallade förnyare och traditionalister. I klartext mellan dem å ena sidan som av moraliska och praktiska skäl vill distansera partiet från dess kommunistiska arv och inrikta sig på samarbete med regeringen och å andra sidan just dem som vägrar släppa den kommunistiska fanan.
I februari väljer man ny partiledare och ny partistyrelse. Det råder i det här läget ingen tvekan om vilken falang som är på offensiven. Till ny partiledare vill valberedningen se den kommunistiske förkämpen Lars Ohly. Det är en nog så stark signal i sig. Men när en majoritet i beredningen dessutom vill rata flera av förnyarnas namn i valet till ny styrelse, då har man tvivelsutan blåst till strid.
Flera av de förnyarnamn som trots allt finns på förslaget överväger nu att hoppa av ifall omständigheterna inte ändras. Det är en svarssignal om att man inte tänker ge sig utan strid. Kongressen kommer, om det hela ställs på sin spets, att få ta ställning till två partistyrelseförslag. Voteringens utfall kommer i så fall att få stor betydelse för vad det är för slags parti som fortsättningsvis kommer att utgöra halva regeringsunderlaget i Sverige.
I det här läget ser det ut som om det är traditionalisterna som kommer att ta hem spelet. Och det är dessutom en logisk följd av utvecklingen de senaste åren. Kommunismen har utövat en betydande lockelse på de yngre i partiet. Ungdomarna har gått i rakt motsatt riktning mot vad förnyarna hade hoppats, och det säger ju förstås en del om partiets framtid. Tvärtemot vad tidigare partiledaren Gudrun Schyman hoppades då hon medverkade till att ta bort k:et i partiets namnbeteckning.
Nog är det paradoxalt, att då partierna på den borgerliga kanten trängs om ett slags mittenborgerligt utrymme och blir alltmer lika varandra, då vandrar det yttre vänsterpartiet allt längre vänster-ut. Göran Persson kommer inte att få det lätt att motivera sin samexistens med ett extremparti. Det normala och sansade i svensk politik kommer att vara representerat av de borgerliga partiernas gemensamhetssyn. Inte av den politik socialdemokraterna kommer att vara tvingade att hålla sig till, givet att de vill behålla regeringsmakten.