Försvarsmateriel som hamnar i orätta händer kan ställa till med katastrofer, till exempel när de används för att förtrycka en befolkning eller i blodiga inbördeskrig.
Därför är Sveriges vapenexport reglerad och kontrollerad. Myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP) måste godkänna varje affär enligt svensk lagstiftning. Exportkontrollrådet, med representanter för alla riksdagspartier, är rådgivande åt ISP och får redovisning av alla utförselärenden. Regeringens årliga skrivelse till riksdagen om exporten är offentlig handling.
Men många kritiker vill att Sverige helt ska sluta exportera försvarsmateriel. Det skulle innebära slutet för svensk försvarsindustri, eftersom hemmamarknaden är för liten. Sverige skulle därmed bli beroende av att köpa vapen från andra länder, och vi skulle avveckla en högteknologisk industri som svenska skattebetalare har investerat mycket i och som ger ständiga spinoffeffekter till den civila industrin och kunskapsutvecklingen.
Mer nyanserade kritiker accepterar att Sverige exporterar vapen, men vill att exporten ska vara mer restriktiv än i dag. Efter den arabiska våren har denna kritik tilltagit i styrka, och riksdagen fattade i maj beslut om att utreda ett eventuellt demokratikriterium för vapenexporten.
Demokratikriterium låter självklart, men blir mer komplicerat om man funderar över definitioner och gråzoner: Vad är en demokrati? Beroende på politisk ståndpunkt och världsbild kan människor ha olika uppfattningar om vilka länder som är demokratier. Och vad är ett vapen? Många av produkterna som i dag klassas som försvarsmateriel är inte vapen man dödar människor med, utan övervakningssystem och radarutrustning.
Corren har belyst det tveksamma i att Sverige exporterar försvarsmateriel till bland annat Pakistan och Saudiarabien (19 och 20/12), och ISP är väl medvetna om problemen. I verksamhetsberättelsen för 2010 påpekar ISP att man 2007 satte stopp för nya affärer med Pakistan, men att man ändå fullföljer ingångna avtal. En mer restriktiv linje måste alltså avgöra när det är okej att bryta ingångna avtal.
Om Saudiarabien skriver ISP litet defensivt att förhandsbesked om affären lämnades 2002 och att kontrakt tecknades 2005, och att man då bedömde att landet inte förväntades nyttja pansarvärnssystemet i aggressivt syfte. 2002 var världen fortfarande i chock efter terrorattacken mot World Trade Center, och Saudiarabien deltog i kriget mot terrorismen. En skärpt praxis måste alltså förhålla sig till långsiktigheten i försvarsexporten kontra förändrade politiska förhållanden.
Eftersom vapen inte ska hamna i orätta händer är det klokt att utreda ett demokratikriterium. Men om strategiska länder ska kunna hjälpa till att spana efter terroristverksamhet eller kärnvapenförberedelser i Iran behöver de spaningsutrustning, som kan användas mot den egna befolkningen. Den konflikten måste demokratiutredarna vara medvetna om.