Göran Persson ser fram emot sitt sista val. Ja, när han skall ge sin syn på valet i en intervju med Tidningarnas telegrambyrå (TT) är det ju inte riktigt så han uttrycker det. Men visst är det hans sista. Vi vet det och han vet att vi vet det. Det är ett offentligt icke-faktum.
Och enligt gårdagens opinionsmätning från Demoskop har han anledning att känna tillförsikt. Undersökningen pekar mot att han kommer att kunna sitta ännu en mandatperiod. Men det skall inte hållas för någon sanning. Dels för att Demoskops siffror helt enkelt inte är tillförlitliga, dels för att Persson i vilket fall kommer att avgå under nästa period och dra sig tillbaka till sitt gods.
Faktum är att vi i det här läget, när valåret precis har inletts, snarare skall betrakta Göran Persson i backspegeln än att lystra till de politiska visioner han lägger ut inför oss.
Vad är det då för egentlig politisk gärning vi ser?
Persson själv försummar aldrig ett tillfälle att påminna om att han minsann redde ut nittiotalskrisen. Men det är en sanning med modifikation. De åtgärder och riktlinjer som vidtogs var sådana som tjänstemän i regeringskansliet hade utarbetat, till stor del redan under den borgerliga regeringen. Persson skötte sin exekutiva roll bra, men att det skulle vara just "hans" politik som redde upp situationen är mycket sagt.
Nej, hans stora begåvning har inte legat i det ekonomisk-politiska utan i det politisk-politiska. Persson sticker ut bland svenska statsministrar genom det framgångsrika sätt han har samlat på sig personlig makt. Detta faktum är så uppenbart att det inte ens förnekas av socialdemokratiska sympatisörer. "President" är en erkänd liknelse i alla politiska läger, trots att knappast någon försöker få det till något positivt.
Men är inte makt av godo om den används till något konstruktivt? Jovisst kan man säga det. Men vid ett skärskådande av Perssons politiska bokslut, vad är det egentligen vi ser? Vad har statsministern använt sin exceptionella makt till?
Skolminister Göran Persson kommunaliserade skolan. En reform som så här i efterhand har kommit att bli djupt kritiserad. I övrigt är det visionerna som kommit att bli hans kännetecken. Det "gröna folkhemmet" strålade emot folket ett tag under hans tidigare styre. Sedan försvann det för att återkomma på partikongressen nu i höst. Barnen var på tapeten för ett tag sedan. Inget var viktigare än barnen. Och alla minns (eller gör någon det) hur oerhört viktig just tillväxten var efter EMU-omröstningen.
Men inget av detta har lämnat något som helst avtryck i verkligheten. Den makt Göran Persson har gjort sig så känd för har han samlat på sig av ingen annan anledning än att han vill ha den. Och det blir förmodligen också hans eftermäle.
Göran Persson är en fantastiskt skicklig politiker, ingen kan säga något annat. Men det är ingen statsman som strax går in i sin sista valrörelse.
Bildtext: Makten framför allt.