Sommaren 1994 tog svenska herrlandslaget i fotboll VM-brons i USA. Det var sensationellt, därför att ingen trodde det var möjligt. Många är vi som hungrigt väntar på del 2 i SVT:s minnesdokumentär om bronshjältarna från -94, som sänds i morgon kväll. Vi vill uppleva det igen och igen, för historien är inte trolig att upprepa sig.
Till det fotbolls-VM som drar igång på torsdag lyckades Sverige inte ens kvalificera sig. Men vi tittar gärna på från tv-soffan. För arrangera ett stort idrottsevenemang ska vi inte heller. Planerna på ett eventuellt vinter-OS i Stockholm, lades småskrattandes ner i papperskorgen. ”Det fanns inte en politiker i staden som tyckte att det var en god idé”, sade Lena Adelsohn Liljeroth (M), och påpekade att det inte heller fanns något folkligt stöd för förslaget (SvD 1/6). Riksidrottsförbundet har en annan bild och hänvisar till en opinionsundersökning som visade ett 59 procentigt stöd för en svensk ansökan, plus att såväl aktörer inom näringslivet och LO var positiva. Här på Correns ledarsida skrev vi att OS kan behöva Sverige, mer än Sverige behöver OS egentligen. För att visa att ett annat, mer ekonomiskt försvarbart och nedtonat spel där idrotten stod i centrum var möjligt. Men regeringen med M-pragmatikerna i spetsen skakade suckande på huvudet.
I stället går VM i Brasilien, där de folkliga protesterna mot evenemanget nu ökar. Om två år står dessutom Rio de Janeiro värd för sommar-OS. Inte konstigt att folket tycker att de politiska drömmarna överträffar vad verkligheten har råd med.
I Moderatstyrda Sverige är situationen den omvända. Genom den ekonomiska krisen har Alliansen har skött Sverige väl. Förtroendet för Fredrik Reinfeldt och Anders Borg att förvalta vårt land har ständigt legat högt. Nu när krisen ebbar ut och den svenska ekonomin står starkt, tycks väljarna törsta efter visioner. I EP-valet skördade de utopistyrda partierna Feministiskt initiativ och Miljöpartiet framgångar. I SCB:s senaste undersökning får Vänsterpartiet ökat stöd. Fötterna på jorden-partiet Socialdemokraterna går det sämre för. För att inte tala om M.
Alliansen, och särskilt M, har under flera år kritiserats för att vara visionslöst. Var är de politiska ambitionerna? Jodå, de finns där men de är inte lika lättillustrerade som FI:s, MP:s eller V:s. De vill öka politikens inflytande och förverkliga människors drömmar. Den liberala idén är att minska på politiken och att människor själva ska förverkliga sina drömmar. Det är en viktig skillnad, som Alliansen lyckades peka ut inför valet 2006. Skattesänkningar kan låta som en knastrig kamrersdröm - men visionen döljer sig bakom: frihet. Jobbskatteavdraget köptes av väljarna för att det skulle förverkliga drömmen om medborgare som tack vare lönsamt arbete skulle skapa sin egen frihet.
Kan Alliansen och M ruska liv drömmen? Om det osannolika maktskiftet 2006 – en jämförlig bragd som VM-bronset 1994 – ska kunna återupprepa sig börjar det bli bråttom.