En som gör anspråk på att besvara det är Lars Danielsson, ambassadör i Sydkorea och under många år högra hand till förre statsministern Göran Persson, innan skandalerna kring hanteringen av tsunamikatastrofen fick honom att avgå. Från sin nuvarande yrkesplacering i Seoul har han en god överblick av händelserna i denna dynamiska del av världen. I måndags höll han ett föredrag för Allmänna försvarsföreningen i Linköping.
Han började med att konstatera att Kinas styrka bygger på landets växande ekonomi. Bara så kan försvarsmakten få ständigt nya resurser, landet öka sitt globala handelsinflytande och fortsätta införskaffa utländsk valuta. Tillväxten säkerställer att fler och fler kineser dagligen får det materiellt bättre ställt.
Men Kinas växande styrka gör flera av länderna i närområdet oroliga över vilka anspråk den röda draken egentligen har. Fler och fler östasiatiska nationer söker därför nya eller starkare relationer till USA. Amerikanerna å sin sida inte motsträviga. Sedan Barack Obama tog över Vita Huset har det varit ett uttryckligt mål att skifta säkerhetspolitiskt fokus från Europa till Ostasien. Detta är inget som Mitt Romney sätter sig emot. Tvärtom lovar han göra detta ännu bättre genom att "stå upp" mer mot Kina.
Det har alltså skett ett paradigmskifte: Världsfreden är inte längre en transatlantisk angelägenhet. Däremot innebär förskjutningen mot Ostasien inte nödvändigtvis att USA:s makt minskar. I alla fall inte på kort sikt. Danielsson var noga med att påpeka skillnaderna i alliansbyggande mellan USA och Kina. Medan de förra har formaliserade militära samarbeten med 65 länder har de senare bara ett sådant kompanjonskap (Pakistan).
Det senaste årets händelser i Kina, med turbulensen kring det snart förestående maktskiftet i kommunistpartiet och sjunkande tillväxt, har visat att spådomarna om Kinas raka väg fram till världsherravälde inte stämde. Tyvärr är det just gropar i den vägen vi ska vara rädda för, enligt Danielsson. Han menar att Kina bara är stabilt så länge som den extrema tillväxten kan hållas uppe. Nu när det visar sig bli svårt - och kakan att dela på växer långsammare än förväntat - kan olika delar av samhället och staten börja knorra.
En faktor som potentiellt spär på riskerna är att det saknas regionala samarbetsforum i Ostasien. Det finns inget EU eller Nato där länder kan sitta ner vid förhandlingsbordet och diskutera sina problem.
Kontentan blir oundvikligen att Sverige och Europa ses som ett "moget område" är därmed skjuts mot händelsernas periferi. Men på grund av vårt omfattande handelsutbyte skulle vi inte vara förskonade från konsekvenser vid en eventuell Ostasiatisk storkonflikt.