Nu kommer besparingarna. Landstinget ska ta bort 297 tjänster i år och 148 nästa år.
Oppositionen kan säga "vad var det vi sade", eftersom de har hävdat att majoriteten, den borgerliga alliansen och Vrinnevilistan, måste sätta ned foten och tala om för vården var och hur det ska sparas.
Vårdanställda, patienter och anhöriga till patienter är nog mer bekymrade över vilka konsekvenser personalneddragningarna kommer att få för vården. Troligen blir det mer stress för personalen och längre väntetider för patienterna.
Det är tyvärr inte unikt att landstinget hamnar i ekonomisk kris. En olycklig konsekvens av att det är politiker som styr vården, och att politiker måste försöka få väljarnas förtroende vart fjärde år, är att vårdekonomin fungerar som en kronisk jojobantare. Inför ett val gödslar den sittande majoriteten med pengar för att bli omvalda. Något år efter valet kommer bakslaget: Underskott och svångrem.
En del vill lösa vårdens ekonomiska problem genom att höja landstingsskatten. Det är inte rimligt. Svenskarna är redan världens näst mest beskattade folk. Skattehöjningar har negativa effekter på arbete och näringsliv - de viktigaste skattebaserna. Skattehöjningar för att rädda vårdekonomin blir därför som att försöka värma sig i vinterkyla genom att kissa i byxorna: Det lindrar en liten stund, sedan blir problemet etter värre.
En omfördelning av befintliga skattemedel är inte lika kontraproduktivt som en skattehöjning. Men det förutsätter att stat och kommuner släpper ifrån sig skattepengar till landstingen, och att något annat område får mindre pengar. Skolan, äldreomsorgen, försvaret och rättsväsendet har som bekant sina egna ekonomiska problem.
Den största slukaren av skattemedel är "socialt skydd", alltså ersättningar som pensioner, sjukpenning och a-kassa. Härifrån borde man kunna föra över pengar till vården, eftersom friska människor som arbetar inte behöver sjukpenning. Alliansregeringens försök att minska kostnaderna för socialt skydd har dock mötts av kraftigt missnöje hos opinionen.
Det är dessutom tveksamt om mer skattepengar till vården är långsiktigt hållbart. Eftersom det stora problemet är skenande kostnader, finns risken att vården skulle behöva mer medel om och om igen.
En annan modell är den som socialdemokraterna ville införa när de hade makten i landstinget: Att prioritera och plocka bort vissa behandlingar från den skattefinansierade vården. Människor betalar redan själva för skönhetsoperationer och ögonlaseringrepp - kanske finns det fler behandlingar som kan finansieras privat? Men invändningen är självklar: Vi betalar så höga skatter i Sverige att det är orimligt att människor dessutom ska tvingas slanta upp för vård.
Det finns inget självklart svar på hur man långsiktigt löser vårdens ekonomiska problem, men de politiska partierna och vårdpersonalen borde diskutera saken gemensamt. Jojobantningen är osund - både för vårdpersonal, patienter och skattebetalare.