Förmodligen vaknar Marie Morell med huvudvärk ibland. Hon är ordförande för landstingsstyrelsen i Östergötland med uppdrag att spara 328 miljoner. Hur gör man det när behovet av vård växer?
Och hur lyckas man med att samtidigt göra sjukvården till en mer attraktiv arbetsgivare?
Vårdens kris är inte bara politikernas huvudvärk. Som väljare och vårdtagare är det ytterst medborgarna som sätter ramarna för det möjliga. Många vill inte betala högre landstingsskatt - men våra krav på kvalitet i vården är höga. Samtidigt blir befolkningen allt äldre, behandlingarna allt dyrare. Det vi kräver är inget mindre än att politikerna trollar med knäna.
Det ursäktar inte att den nuvarande majoriteten, de borgerliga partierna plus Vrinnevilistan, har låtit ekonomin gå över styr. Underskottet förra året beräknas som sagt till 328 miljoner.
Men inget är vunnet på att bagatellisera de problem som landstinget brottas med. Hur sjukvårdens resurser ska användas för att räcka till är en av de stora framtidsfrågorna.
Socialdemokraternas sparrecept - med omstruktureringar, nedläggningar och hårda prioriteringar som huvudingredienser - var kanske effektivt, men impopulärt. Valresultatet 2006 måste tolkas som ett nej till den modellen från väljarna.
De borgerliga är ibland väl förtröstansfulla när de räknar med att nya driftsformer som upphandling av vård från privata entreprenörer, eller personalägda bolag, ska leda till besparingar. Mångfald och privata alternativ i vården är bra. Det kan leda till ökad kvalitet, ökad valfrihet - och på sikt också ökad effektivitet i vården. Men det är ingen mirakelkur.
En säkrare väg är att höja produktiviteten i sjukvården. Corren berättade i går (19/1) att en ny studie ser möjligheter att öka produktiviteten i landstinget med tio procent. Det motsvarar en halv miljard kronor.
Besparingarna finns bland annat i smartare schemaläggning och it-hantering av journaler och tidsbokning.
Mycket av det Marie Morell (m) säger i medierna är klokt. Hon vill undvika "jojo-bantning", att det snålas tills behoven exploderar och leder till nya underskott. Hon betonar att personalen ska vara delaktig i hur besparingarna genomförs.
Utmärkt. En långsiktig dialog mellan politikerna och vårdpersonalen är viktig. Men i slutändan måste politikerna våga fatta obekväma beslut, om det krävs.
Landstingsstyrelsen bör också fundera lite över ett resonemang som Gunnar Wetterberg, Sacos samhällspolitiske chef, för i sin nya bok Efter fyrtiotalisterna.
Den privata sektorn är bättre på att höja sin produktivitet än den offentliga. Enligt Wetterberg beror det på att privatanställda kan se ett samband mellan ökad produktivitet - och högre lön.
En redan underbetald sjuksköterska kan inte räkna med någon sådan utdelning, hur mycket hon än effektiviserar.
Om landstinget ska lyckas få med sig personalen i arbetet med att öka produktiviteten krävs kanske också en morot.
Ta en huvudvärkstablett och tänk på saken, Morell.