Kön till starroperation har minskat från 2 600 till 645 personer på sex år, berättar Corren i dag på nyhetsplats. Minskningen har inte opererats bort, utan beror på att patienterna i dag måste se betydligt sämre för att få ställa sig i kön.
Väntetiderna och köerna i vården är ett gissel, det vet alla som suttit i telefonkö för att beställa en läkartid. Enligt en Demoskopundersökning som de borgerliga partierna låtit göra har Sverige de värsta vårdköerna av åtta undersökta länder. När den borgerliga alliansen i går presenterade sitt reformförslag för att förbättra tillgängligheten i vården handlade det tack och lov inte om att höja kraven så att bara de som blivit helt blinda får ställa sig i kön till starroperation.
Av alliansens åtta förslag är kanske det mest intressanta att utveckla ersättningssystemen till vårdgivarna, så att pengar utbetalas för faktiskt utförda åtgärder och uppnådda resultat. I praktiken skulle det innebära att pengarna följer patienten på ett helt annat sätt än i dag.
Allt för ofta rapporteras det om sjuka människor, ofta äldre multisjuka, som inte får den vård de behöver eftersom de ramlar mellan stolarna. Deras ärenden bollas mellan primärvård, slutenvård och kommunal äldrevård utan att någonting händer och utan att det går att utkräva ansvar någonstans. Gamla män och kvinnor som är "medicinskt färdigbehandlade" och därför inte får vara kvar på sjukhuset, samtidigt som de är alltför sjuka för att skjutsas hem till lägenheten, samtidigt som hemkommunen förklarar att det inte finns några lediga platser på särskilt boende, är typexempel. Ett ersättningssystem där pengarna följer patienterna skulle motverka detta då sjukhus, kommun eller vårdcentral skulle våga ge vården som behövs direkt, utan att fundera på om de får ersättning efteråt.
Alliansen vill också att ersättningen till vårdgivarna skall vara kopplad till vårdens kvalitet och det kräver kvalitetsmätningar. Sådana mätningar vore bra inte bara för att ersättningen blir riktig (hur skulle diskussionen om Familjeläkarna ha slutat om det fanns ordentliga mätningar av vårdproduktionens kvantitet och kvalitet?) utan också för att patienterna får möjlighet att informera sig om hur bra vården är hos olika vårdgivare. Det är dock viktigt att kvalitetsmätningarna inte leder till ännu mer administrativt arbete för vårdpersonalen. Pappersarbete och dokumentation stjäl redan mycket tid från läkare och sjuksköterskor.
De borgerliga vill också samla alla lagar och riktlinjer som rör patientens rättigheter i en enda lag. Det är egentligen en demokratisk självklarhet att patienter bara ska behöva hålla reda på en lag i stället för dagens 34 lagar, 24 förordningar och 185 myndighetsregler. Men det krävs åtgärder för att patienträttigheterna ska få verklig betydelse och inte bara vara vackra ord. Kanske kan länsstyrelserna få möjlighet att döma ut böter till landsting som inte lever upp till patienträttigheterna?