Allt fler äldre behandlas med mediciner mot schizofreni och psykos i Sverige.
Sedan 2000 har förskrivningen till äldre av sådana preparat ökat med 25 procent. Främst skrivs de ut till demenssjuka på särskilda boenden.
De får medicinerna för att de ska bli lugna så att arbetsmiljön för dem som jobbar med demenssjuka ska bli drägligare. Ibland går det bara två personal på 50-talet patienter och då håller inget annat än att patienterna ligger stilla i sina sängar. Men demenssjuka är oroliga, stökiga, förvirrade, rädda och aggressiva.
De får också medicinerna av tradition. Antipsykotiska läkemedel har använts på det här sättet i 30 år.
Personalbrist och tradition förklarar alltså att 45 000 demenssjuka - mellan 30 och 50 procent av de som bor på demensboenden i dag - får starka lugnande preparat. Som inte bara har allvarliga biverkningar, utan som även ökar risken att dö i förtid. Två tredjedelar får dessutom preparaten i onödan.
Det är oacceptabelt och ovärdigt.
Redan i våras visade en kanadensisk studie på en flerfaldig risk att dö redan efter någon månad på antipsykotiska preparat. Och en ny brittisk studie visar att efter tre år hade nästan dubbelt så många patienter på psykosmedicin dött jämfört med dem som i stället hade fått sockerpiller.
I höstas skärpte Läkemedelsverket rekommendationerna för hur antipsykotiska preparat ska användas i behandlingen av demenssjuka. De ska användas "mycket restriktivt" på grund av den stora risken för biverkningar. Även den europeiska motsvarigheten, EMEA, har skärpt tonen i sina varningar. Det är välkommet.
För förutom risken att dö i förtid går demenssjuka på psykosmedicin ofta in i sig själva och blir okontaktbara. Många tappar funktioner som exempelvis tal och slutar röra på sig. Anhöriga som har tagit hem demenssjuka vittnar därför om en radikalt ökad livskvalitet när de slutar äta lugnande mediciner.
Ändå fortsätter den slentrianmässiga behandlingen med psykosmediciner. Trots att många patienter är multisjuka och tar många mediciner. Och att balansgången mellan riskerna och nyttan med preparaten därför är erkänt svår.
Jan Marcusson, överläkare och professor vid Linköpings universitetssjukhus, sammanfattade både problemet och lösningen i P1 Morgon i går: "Vi använder läkemedel för att lugna människor när vi inte har mänskliga relationer att ge till dem. Som regel skulle det räcka med mänskligt bemötande och mer kontakt."
Ytterst handlar det om resurser - vilket Marcusson också påpekar. Och för att den värdighet som det ofta talas om när det gäller vård och omsorg av äldre ska bli mer än vackra ord måste det till resurser, ekonomiska och personella.
Politiker med inflytande över budgetar och kravspecifikationer har det yttersta ansvaret. Men även myndigheter som utövar kontroll och tillsyn av demensvården har ett ansvar. De måste se till att traditionen med att ge demenssjuka mediciner för schizofreni och psykos snarast förpassas dit den hör hemma. Till historien.