I valet 1976 röstade 24,1 procent på Centerpartiet, som var Sveriges största borgerliga parti och tillsammans med Folkpartiet och Moderaterna lyckades bryta den socialdemokratiska dominansen i svensk politik – som Centern visserligen stött vid olika tillfällen. För första gången sedan 1932 fick Sverige en helt borgerlig regering. Trettio år senare var det återigen dags för de borgliga att knäppa Socialdemokraterna på näsan, fast denna gång med Moderaterna som draglok. Centern ökade visserligen med 1,7 procentenheter till 7,9 procent. 2010 sjönk andelen återigen till 6,6. I flera opinionsundersökningar under mandatperioden har Centern hamnat under riksdagsspärren, i den senaste från DN/Ipsos får centerpartisterna 3,1 procent – den sämsta siffran sedan mätningarna började 1979 (DN 31/1).
Samma dag som botten nåddes inledde Centerpartiet sina kommundagar. I sitt tal nämnde partiledare Annie Lööf inte de dåliga opinionssiffrorna. I stället sade hon: ”I morse räknade jag ut att det är 225 dagar kvar till valet. Och den politiska nerven börjar kännas. Centerpartiet är väl förberedda. [… ] Medan andra har ägnat sig åt SM i triangulering har vi stärkt oss som ett värderingsdrivet parti”. Det är möjligt att den enskilde centerpartisten är stärkt, men väljarna är det inte. Och frågan om varför går det så dåligt, och hur partiet ska vända utvecklingen, måste ha funnits i varenda deltagares huvud.
På pappret borde Centerns siffror vara bättre. Miljön börjar åter segla upp som en viktig fråga för väljarna. Där har Centern tagit upp kampen med Miljöpartiet och försökt visa att man inte måste vara tillväxtfientlig eller skattekramare för att göra insatser för klimatet. Frågan är dock hur pass lämplig huvudmotståndare Miljöpartiet är. Centerpartiet har traditionellt haft stöd från landsbygden men där har man tappat – men inte till MP, som är starkare i städerna. Kanske gör Annie Lööf därför rätt som på senare riktat stridsspetsen mot Stefan Löfven och framför allt Jonas Sjöstedt, vars attacker mot vinster i välfärden hon relativt ensam fått stå emot. Lööf ska ha en eloge för att hon inte, likt Anders Borg (M) och Jan Björklund (FP), har börjat darra på manschetten gällande riskkapitalbolagen. Centerledaren menar att vi inte kan börja diskvalificera ägare, och hänvisar gång på gång till kvaliteten i välfärden – oavsett vem som levererar den. Dessutom – Sverige behöver fler investerare, inte färre.
Arbetslösheten är hög, Centerpartiet lyfter fram småföretagare oftare än Moderaterna. Närodlat och mat i allmänhet har aldrig varit trendigare, Centern har makt över ministerportföljerna. Lööf har också tydligt markerat, både externt och internt, att C ska vara ett öppet och tolerant parti som inte ämnar vända lyckan genom att fiska i grumliga vatten. Ändå går det brant utför. Vi är bra spurtare, påpekade Lööf i Sveriges Radio några timmar innan sitt tal. För de centerpartister som upplevde glansdagarna decenniet innan partiledaren föddes är det nog en klen tröst.