Att både Thomas Johansson och Johan Franzén från LHC representerar Sverige i hockey-VM är ett kvitto på att Linköpingsklubben etablerat sig i elitserien. Säkert betyder det en del ur marknadsföringssynpunkt också. Idrotten blir allt viktigare, på gott och ont, idrottsliga framgångar har numera en långt större räckvidd än till tidningarnas sportsidor. "Thomas Johansson från LHC" eller "Linköpings Johan Franzén" utbrister Sportradion och teve, och Eva Joelsson (s), borgmästare i Linköping, sträcker på sig och utbrister i ett triumfatoriskt "Yesssssssssss!"
Ibland undrar jag om Linköpingsborna verkligen ser och förstår kraften i den dynamiska utveckling som präglar stan. Kanske måste man komma utifrån för att riktigt se den, eller för att förundras över den besynnerliga debatt som förs när det gäller till exempel bostadsbyggandet. Eller andra byggen, som till exempel Cloetta Center. Det är mycket gnäll och gnöl. Länsstyrelsen vill bestämma över huvudet på de folkvalda politikerna (det så kallade höghuset vid Stångån) och alla vill att Linköping ska växa, men bostäderna får inte byggas där och absolut inte här. I många, det vill säga de flesta, kommuner och städer jämrar sig folk över hyreshus där fönstren gapar tomma och förbannar det faktum att inte en villa byggts på flera år. I Linköping ägnar sig boende åt att överklaga, i hopp om att stoppa planerade bostadsbyggen.
De flesta, den tysta majoriteten, bejakar säkert utvecklingen. Känner nån slags stolthet över stan som växer.
Kommunen köpte nyligen ett större markområde i Tallboda. Även om det dröjer, kommer det en gång att byggas bostäder där, längs gamla E4:an mot Norrköping. Så växer sig länets två stora städer närmare varandra, som två blygt förälskade som försiktigt närmar sig varandra, och 2025, när Linköping har 156 000 invånare, har de två om inte gift sig så åtminstone tagit ut förlovning. Avståndet, såväl det mentala som det geografiska, krymper för varje år.
Till 2010 ska minst 6 000 nya lägenheter och 1 000 studentlägenheter byggas. Linköping - hur många är medvetna om det? - ägnas stort intresse i övriga landet därför att här försöker politikerna omsätta den sociala bostadspolitikens teoretiska norm i konkret handling. Det oortodoxa samarbetet mellan kommunen, Stångåstaden och privata byggföretag studeras noga i andra kommuner. Lyckas Lena Micko (s), Gösta Gustavsson (c) & Co i ansträngningarna att förverkliga bostadspolitikens sociala dimension är Linköpingsborna att gratulera. Men sätt press på politikerna och byggherrarna. Låt dem inte förvandla Folkungavallen till ännu ett reservat för folk med feta plånböcker. På Folkungvallen ska det byggas hyresrätter.
I går fick Linköpingsborna möjlighet att sätta press på politikerna. Omsorgsnämnden inbjöd till öppet möte, med möjlighet för var och en att komma med förslag på hur verksamheten ska förändras. Hoppas att någon lanserade förslaget att skrota beställar- och utförarmodellen. Där finns det pengar att hämta.
På tisdag sammanträder kommunfullmäktige. Ledamöterna har bland annat att ta ställning till en lika färgrik som vildvuxen bukett av medborgarförslag. Linköpingsbornas förslag handlar om allt från gång- och cykelstråk (finns det inte tillräckligt av sådana?), julgransförsäljning och arbetslöshet (3 800 Linköpingsbor är öppet arbetslösa) till könsstympning (?) och förbud mot utekatter. Förslagen tas på allvar och möts med respekt. Modellen med medborgarförslag är ett bra initiativ i syfte att minska avståndet mellan väljare och valda.
Linköping växer. Horisonten domineras av gigantiska byggkranar och trottoarerna befolkas av havande kvinnor eller unga kvinnor och män med barnvagn. Linköping är samtidigt en socialt skiktad stad. Rättvise- och välfärdsfrågorna måste få en mer framträdande plats i den politiska debatten, i enlighet med socialdemokraternas och centerns punkt i "regeringsmanifestet" om att minska klyftorna.
TORBJÖRN GUSTAVSSON