Kravallerna i London och andra stora brittiska städer väcker till eftertanke. I likhet med andra stora upplopp i Paris och i svenska förorter är den tändande gnistan missnöje med myndighetsutövning, oftast polisens agerande. Till skillnad från de ovanstående exemplen tycks händelserna i Storbritannien helt sakna politiska dimensioner.
När upploppen i Paris och Rosengård främst handlat om invandrarungdomar som lever i ett ömsom självvalt, ömsom påtvingat utanförskap och satt fokus på den misslyckade integrationspolitiken verkar scenerna från London mest vittna om hur en amoralisk och månghövdad skock människor löper amok. Den som vill kan säkert anlägga både ett klass- och etnicitetsperspektiv på kravallerna i London. Men faktum är att förespråkarna för båda de vanliga förklaringsmodellerna till denna typ av händelser, att det beror antingen på nedskärningar eller på invandring, har varit ovanligt tysta i eftersvallet av upploppen.
Londonkravallerna tycks spegla en mera djupgående trend av moralisk relativism, som stor bortom demografi och ekonomi. Författaren och psykologen Theodore Dalrymple, kallar det hela ett brittiskt förfall. Dalrymple har skrivit boken Life at the Bottom (sv. Livet på botten) som handlar om hur människor med små ekonomiska resurser i välviljans namn friskrivs från ansvar för sin egen livssituation och på så sätt bestjäls den lilla makt de en gång hade över sina liv.
De människor som bryter sin tristess med att slå sönder affärer och passar på att skaffa sig en ny plasma-tv på kuppen verkar inte tycka att de gör något fel. Moralen är flytande. Det som gynnar dem själva är rätt. Förövrigt ett rättesnöre som tidningen News of the World också verkar ha följt.
Kanske är det någonstans där, vid den moraliska relativismens och den institutionaliserade ansvarslöshetens skärningspunkt, som vi ska söka svaren till kravallerna, svaren till varför de gör på detta viset?