Vi visade också bilder på förstörelsen. Några läsare ville ha namn och bild på de förövare som fångas. Andra vill att vi tonar ned rapporteringen, eftersom de som får sitt klotter i tidningen blir hjältar i sina gäng.
I veckan har breven fortsatt att komma in. Till exempel från Annika i Linköping. Hon tycker att media demoniserar klottrarna:
"Klottrare är inte farliga. Att beskriva dem så är helt felaktigt och absurt."
Hon efterlyser en klottervägg i Linköping och vill ha en ny syn på klotter:
"Att inte erkänna grafitti som konst är ett misstag som tyvärr tar sig i uttryck i mer klotter och större frustration mot samhället."
Jag håller med om att grafitti på en målarduk mycket väl kan betraktas som konst. Problemet med grafitti är att den ofta utförs så att offentlig miljö eller privat egendom skadas. Jag misstänker dessutom att det olagliga, förstörelsen, för många klottrare är viktig; en del av konstverket. Eller en del av kicken. För dem är en klottervägg vaniljgrafitti, långt från den äkta varan.
Jag har inget emot en klottervägg, men tror inte att den skulle minska skadegörelsen.
Roy Andersson i Linköping undrar under vilka omständigheter jag kan tänka mig att visa upp klottrare i tidningen. Och han ger mig ett exempel att fundera över:
"En omyndig grabb klottar på en känslig fasad på ett kulturklassat hus vars ägare lagt ner sin själ på att få en vacker fasad. Pojken blir ertappad på bar gärning och hans förälder, en ensamstående mor blir dömd att ersätta fastighetsägaren för skadan eller att själv tillsammans med sonen sanera klottret. Hon väljer det senare alternativet."
Skulle vi skicka dit ett reportageteam?
Vi skulle definitivt inte exponera den klottrande sonen utan moderns tillstånd eftersom han är omyndig. Allmänhetens pressombudsman har gång efter annan understrukit att ett etiskt förhållningssätt från tidningarna kräver att vi är mycket återhållsamma när det gäller barn.
Debatten om klotter började när jag bad om synpunkter på namngivning av personer som felat. Särskilt undrade jag hur man ska se på människor som misslyckats i sin yrkesutövning och blivit prickade. Som läkare, advokater eller mäklare. Vill du veta vilka det är - eller är det för grymt mot den enskilde? Hittills har jag fått få synpunkter. Hör gärna av dig.
När jag misslyckas som ansvarig utgivare och blir fälld av Pressens opinionsnämnd är det ett krav att det ska offentliggöras i den egna tidningen. Här om veckan kunde du därför läsa nästan en helsida i Corren som berättade att vi blivit fällda för att ha namngivit en politiker som omgavs av rykten om kvinnomisshandel.
Politikern fick någon form av upprättelse. Jag fick skämmas och dessutom anledning att fundera över mina principer för namnpublicering.
Varför skulle en prickad läkare eller advokat komma lindrigare undan?