Jazzen, rocken och videovåldet - för varje ny populärkulturell företeelse som ungdomar har tagit till sig har en vuxengeneration varnat för förfall. Dataspelen är inget undantag. De har anklagats för att göra barn både asociala, våldsbenägna och feta. Det kanske är en naturlig misstänksamhet gentemot nöjen som inte fanns när man själv var ung.
Men med dataspelen finns också en motsatt reaktion. Folk som själva troligen aldrig spelade dataspel som barn är allvarligt oroade över de barn som i dag inte gör det. "Kanske hamnar flickor på efterkälken när det gäller digital kompetens eftersom de spelar mindre dataspel", skriver Inger Segelström (s), ordförande Medierådet, i en debattartikel (SvD 16/10).
Men de flesta dataspel - som många pojkar ägnar sig åt - kräver inte mer tekniskt eller digitalt kunnande än chattande och sms:ande - som många flickor ägnar sig åt.
Det är tröttsamt att pojkars hobbies ofta ska blåsas upp till något större och viktigare än flickors. Men det är framförallt dags att avdramatisera dataspelen - de är varken vägen till undergång eller frälsning. Dataspel är ett nöje och en fritidssysselsättning, ungefär som att läsa, se på teve, sticka eller lösa sudoku.