Svensk industri placerar sig i mitten av den ranking som beskriverarbetskraftskostnaderna per producerad enhet i Europa.Arbetskraftskostnaderna i de östeuropeiska länderna motsvarar mellan15-20 procent av de svenska. De relativa arbetskraftskostnaderna ökarsnabbare i Polen, Lettland och övriga östeuropeiska länder än iSverige. Fortsätter arbetskraftskostnadsutvecklingen att öka i den taktsom präglade perioden 1998-2004, når de östeuropeiska länderna i kappSverige och övriga industriländer 2035. Allt enligt beräkningar frånFacken i industrin, vars konklusioner bygger på statistik från Eurostatoch US department of Labour.
Sannolikt går det snabbare än så. I takt med ökat teknikinnehåll ochdärmed följande produktivitets-stegring i industrin i östländerna,accelererar arbetskraftskostnaderna -- som perioden 1998-2005 ökadeårligen med ca tio procent, att jämföra med motsvarande årliga ökningför industrin i väst, fyra procent.
I en nyligen publicerad rapport från Svenskt näringsliv (Den svenskakonkurrenskraftens solstrålar och mörka moln) ägnas, föga förvånande,en stor del av innehållet åt faktorer som anses belysa näringslivetssvårigheter att hävda sig i den internationella konkurrensen. Bilden äremellertid långt mer sammansatt och komplicerad än den endimensionelltpolitiserade bild som Svenskt Näringsliv förmedlar.
Sedan industriavtalet etablerades som norm på svensk arbetsmarknad,har industrin präglats av en i förhållande till övriga länder låglöneökningstakt -- på samma gång som Sverige är mest framgångsrikt ifråga om produktivitetstillväxt, i synnerhet när det gällerkvalificerade produkter med högt förädlingsvärde. Därför tillämparsvenska tillverkningsföretag den tudelade strategi som innebär att meraavancerade produkter tillverkas i Sverige, medan enklare,massproducerad tillverkning förläggs lågkostnadsländer. Strategin ärdock kortsiktig. Industrin i de östeuropeiska länderna tar stora ochsnabba kvalitetssprång. Därmed ökar pressen på de mognaindustriländerna. Situationen är densamma när det gäller till exempelde amerikanska företagens förhållande till Kina och Mexiko.
Blir eländesscenariot verklighet, flyttar en stor del av industrinsina utvecklingsenheter till länder där produktionskostnaderna (än sålänge) är lägre. Därmed följer att tillverkningen flyttar med. Saksamma med den tjänstesektor (företagsnära tjänster) som lever i närasymbios med industriföretagen (ur vilka sektorn tidigare outsourcats).
Det globala finanskapitalet, inklusive de finansiellainstitutionerna i Kina, ritar om den industriella kartan. Den globalatillväxten är hög (5 procent) men jobbtillväxten är låg (2 procent). Sålänge demokratins och politikens verkningskrets låter sig begränsas avsnävt nationella hänsyn, tvingas såväl företagare som anställda i deenskilda länderna att dansa efter det institutionaliseradefinanskapitalets pipa. Men motbilder finns. Läs "A fair globalization-- Creating opportunity for all", utgiven av ILO-organetVärldskommissionen för en social dimension av globaliseringen(www.ilo.org).
Torbjörn Gustavsson
Socialdemokratisk krönikör