Ännu en gång påminns vi om krisen i kommunens ekonomi. Det är i grunden enkelt att beskriva problemet: behoven och kostnaderna ökar mer än de ekonomiska tillskotten. Men det är för den skull inte acceptabelt att detta faktum skall gå ut över de allra svagaste i samhället.
Omsorgsnämnden prutar, inledningsvis, verksamheten med trettiosju miljoner kronor. Och fler besparingar kan anas lite längre fram.
Konsekvensen blir att gamla, svaga och sjuka med behov av vård och omsorg drabbas av kraftiga försämringar i sina vardagsliv. Gratis boservice för yngre funktionshindrade upphör. Verksamheten för unga med damp prutas med en dryg miljon kronor. Kostnaderna för att vårda missbrukare skärs ner med sjutton miljoner kronor.
Lena Micko (s) oroas av omsorgsnämndens fortsatta larm om bristande resurser. Det har hon av allt att döma all anledning att göra. Inför nästa år räknar till exempel nämnden med en extrakostnad på drygt tretton miljoner när det blir fler hushåll med behov av hemtjänst. Men några pengar för detta finns inte med i nästa års budget. Omsorgsnämndens ordförande Elisabeth Gustafsson (s) säger att det "blir tufft att hantera nämndens underskott". Budgeten har varit i obalans under lång tid, och dessa gamla underskott belastar och drabbar verksamheten. Det är egentligen ett alldeles ohållbart läge.
Omsorgsnämnden sätter nu sitt hopp till att det skall flyta in mer pengar från den statliga budgeten. Och det är naturligtvis så att krisen i kommunerna ytterst måste ses i ett större perspektiv; dessa klarar inte sina åtaganden utan ökade tillskott från statskassan.
Men det måste samtidigt också göras vettiga prioriteringar på kommunal nivå. Det är framför allt inte moraliskt godtagbart att priset för underskotten i den kommunala verksamheten vältras över på de allra svagaste i samhället. Sjuka och funktionshindrade som redan befinner sig i ett svårt underläge skall inte behöva betala priset för att omsorgsnämnden går med underskott.
Lena Mickos oro över att nämnden slår larm om bristande resurser är som sagt begriplig. Men denna oro kan inte bara vara av kameralt slag. Oron bör i första hand gälla att svaga och sjuka i Linköping får ännu mer försämrad livskvalitet. Det är sannerligen inget att stoltsera med för Linköping.
Det måste vara en vägledande princip för den kommunala verksamheten att de som tillhör de mest utsatta så långt det över huvud taget är möjligt skall skonas när budgetläget dikterar besparingar. Omprioriteringar som tillförsäkrar detta måste helt enkelt vara möjliga att göra.