Att regeringen inte förmår komma tillrätta med arbetslösheten vet vi. Men det stannar inte där. Nu varnar självaste riksbankschefen Lars Heikensten i en debattartikel för att finansministerns ekonomiska ambitioner är feltänkta och riskerar att göra ont värre. Per Nuders intention att föra en aktivistisk ekonomisk politik för att nå politiskt uppställda mål riskerar att skapa ännu mera arbetslöshet än den vi redan har. Erfarenheten visar att penning- och finanspolitik bör ses som långsiktiga instrument för samhällsekonomin. Bättre om man nu koncentrerade sig på företagens grundläggande villkor och tillät dem att verka fritt. Företagandets och arbetets drivkrafter är vad som avgör arbetslösheten, understryker riksbankschefen. Heikenstens utspel är välkommet på två sätt. I sak öppnar han för en diskussion som är handfast och verklighetsförankrad. Någon gång måste det kunna talas allmänt klarspråk om det politiskt känsliga. Varför har exempelvis den genomsnittliga arbetslösheten de senaste tjugofem åren varit 7 procent i Norrbotten medan den har varit 3 procent i Jönköpings län?, frågar sig Heikensten. Han ger inte svaret, men visst ligger det nära till hands att se en bidragskultur ställas mot en företagarkultur. Och sådant måste kunna diskuteras.
Sedan faller Heikenstens artikel väl i ett mönster som synts den senaste tiden, nämligen att namnkunniga ekonomer artikulerar tydlig kritik mot regeringens ekonomiska politik. Chefsekonomerna på flera storbanker har varit skarpa i sin vidräkning, och sådant behövs. Det är inte bara de borgerliga partiernas talesmän som har till uppgift att rida spärr mot en osund ekonomisk politik när en sådan förs. Det ansvaret vilar även på andra auktoriteter i branschen.