Saabs varsel var väntat -- men det är likväl ett tungt besked. Trehundrafemtio verkstadsanställda i flygverksamheten varslas. Det är ett slag som kommer att kännas i Linköping.
Men som Linköpings kommunalråd Lena Micko träffande konstaterar, är detta för den skull inte någon lokal Linköpingsfråga, utan en nationell. Reger-ingens besked i går, att den anslår sjuhundrafemtio miljoner kronor till Saab för utveckling av det obemannade stridsflygplan som skall tas fram ihop med Frankrike, är just ett uttryck för medvetenheten om detta. Det handlar om att vidmakthålla det flygtekniska kunnande som Saab representerar.
Gårdagens varsel varslar dock om att en epok obevekligen går mot sitt slut. Eventuella, nya exportframgångar för Gripen kommer inte att ändra på detta. Och hur mycket än Saab anstränger sig kommer man inte att hitta ersättning för alla de jobb som försvinner när Gripenbeställningen går ut. Betänker man att det handlar om att ersätta vad som varit det största svenska industriprojektet någonsin, inser man vidden. Det är helt enkelt en omöjlighet.
"Vi har inte tänkt lägga oss ned och dö", säger emellertid Saabs Jan Nygren. Det har sagts att en nedmontering av Saab skulle motsvara en nedläggning av KTH, Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Det ger ett nyttigt perspektiv på företagets nationella betydelse: här finns ett oöverträffat flygtekniskt kunnande, en ackumulerad högteknologisk kompetens som inte får förspillas. Det är en kompetens som inte bara haft branschspecifik betydelse, utan som också fått spridningseffekter inom övrig svensk industri. Betydelsen av den kunskap som Saabs forskning och utveckling genererat genom åren kan inte överskattas.
Det är därför som det är så viktigt att man från politiskt håll anlägger ett bredare perspektiv, att man utvecklar en strategi för hur Sverige skall kunna tillvarata detta, unika spetsteknologiska kunnande.
Dessvärre verkar en genomtänkt strategi inte finnas. Beskedet i går från försvarsminister Leni Björklund var uppenbart brådstörtat, den politiska marken hade inte förberetts. De första reaktionerna från några av ledamöterna i försvarsutskottet var avvisande. Både borgerliga och miljöpartister är kritiska mot såväl regeringens hantering av frågan -- försvarsutskottet hade inte informerats om den stora investeringen -- som mot motive-ringen för satsningen.
Leni Björklund erkänner att det tänkta, obemannade planet inte behövs inom det svenska försvaret. Motivet är, medger försvarsministern, "bara" att vidmakthålla flygtekniskt kunnande. Från ledamöterna i försvarsutskottet höjs invändningar mot att satsa stort på saker som Sverige inte har någon operativ nytta av.
Regeringen borde på ett tidigare stadium insett behovet av att politiskt förankra satsningen. Den stora frågan -- vad skall vi göra för att behålla en kompetens som betytt så mycket för svensk industriutveckling -- har hittills inte ställts. Det är dags att göra det nu.