Visserligen bestämdes detta redan för en dryg månad sedan, men efter Frida Wallbergs otäcka skada i titelmatchen mot Diana Prazak befaras att en ny våg av politisk boxningsfientlighet ska blossa upp. Under åtskilliga år, från 1970 till 2007, var proffsboxning olagligt i Sverige. Riksdagen tyckte att sporten var alltför riskabel och farofylld. Märkligt nog omfattades aldrig andra idrottsutövare, som också utsatte sig själva för betydande olycksrisker, av samma stränga paternalistiska beskyddaromsorg. Ta bara störtlopp, ishockey eller Formel 1. Knappast barnlekar.
Förbudet mot proffsboxning var snarare moraliskt betingat. Boxning är en brutal sport där två personer medvetet och bokstavligen strävar mot att försätta varandra ur stridbart skick. Kampen är ogenerat fysiskt våldsam till sin natur, däri ligger även den djupa fascinationen. Och indignationen från kritikernas sida. Dramat i ringen blir för avskalat och påtagligt, en scen där vår moderna civilisations förfining upphävs vilket anses stötande och avhumaniserande.
Boxning kan i sina bästa stunder också betraktas som den mänskligt mest oförfalskade av underhållningsformer, ett existentiellt naket gladiatorspel mellan jämbördiga motståndare som vågar språnget att ställa allt på sin ofrånkomliga spets. Författaren Joyce Carol Oates har beskrivit boxning som "en dramatisering av ett liv utan hyckleri och falsk pietism". Behovet av sådana dramer lär aldrig kunna förbjudas bort.
Frida Wallberg skadades allvarligt, men hon älskade sin sport, visste riskerna och tog dem frivilligt. Förhoppningsvis är hon snart återställd. Någon comeback för förmynderiets boxningsmoralister finns dock föga skäl att önska.