Quo Vadis folkpartiet? skriver riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson i det liberala magasinet Nu. Hon tycker inte att det är fel att ställa krav på människor. Men hon anser att partiet numera sviktar för ofta i försvaret av de liberala idéerna - i synnerhet när det gäller övervakning, integration och jämställdhet.
I samma tidning kan man läsa om Lars Leijonborgs tio år som ordförande. Han säger att han stortrivs och ger inga signaler - trots att han efter Göran Perssons avgång är äldst av partiledarna - om att vilja gå vidare i livet. Snarare är han fullt inställd på att vinna nästa val och fortsätta som minister i alliansregeringen.
Lars Leijonborg har gjort en stor insats i folkpartiet liberalerna. Det råder inga tvivel om det. Och på flera områden har det varit helrätt att göra upp med den "snällism" som präglat partiets politik.
Men det är fler än Ohlsson som undrar vart fp är på väg. Är partiet liberalismens ivrigaste försvarare? Är det Erik Ullenhags eller Jan Björklunds anhängare som vinner gehör? Kommer det att gå i socialliberal riktning under Leijonborgs ledning - och finns det i så fall plats för fp i den fåran?
Folkpartiet vill gärna uppfattas som ett tydligt parti. Men i själva verket upplevs det otydligare än på länge.
Här har Lars Leijonborg ett och annat att tänka på.