Det var inga vackra scener som utspelade sig i Hongkong i går när demonstranter gick till attack mot polis som svarade med pepparsprej. Och inne i förhandlingssalen grälades det öppet mellan parterna. Varför rör WTO:s ansträngningar att åstadkomma frihandel upp sådana starka känslor -- och antipatier?
Frihandel gagnar alla. Men det kräver också förändringar som ibland är politiskt smärtsamma, och det är där skon klämmer. Vänsterkrafter över hela världen ser eller väljer att se en kapitalistisk konspiration bakom ambitionen att riva handelshinder. Fackföreningar bevakar sina kortsiktiga intressen och fega politiker stoppar huvudet i sanden.
Men sedan finns också enskilda konkreta politiska hinder. EU intar en rigid hållning i WTO-förhandlingarna. Man vill inte släppa sitt jordbruksskydd, trots att det försvårar för bönder i fattiga länder att sälja sina produkter till oss.
Varför? För att Unionens jordbrukspolitik hålls i ett järngrepp av Frankrike som inte skyr några medel för att freda sina bönder från normal konkurrens. Inför förhandlingarna om EU:s budget som börjar i morgon är det Frankrike som sätter effektivt stopp för reformer, vilket ju i sin tur betyder att EU tvingas fortsätta driva sin hållning i frihandelsfrågor även framledes.
Det är egentligen ett fullständigt bisarrt faktum att såväl den Europeiska Unionens som WTO:s svårigheter att åstadkomma konstruktiva ekonomiska ordningar kan brytas ned till att blotta ett enda land -- Frankrike.