Kanske är det dags för lite eftertanke.
Det finns flera skäl att vara för euron. Ett är rationellt och lätt att förstå: det underlättar affärer över gränserna. Vi är ett exportberoende land och länderna i EU är vår viktigaste marknad. Att ha en annan valuta än Tyskland, Frankrike och Italien underlättar inte handeln.
Faktum är att vi är mycket starkt beroende av det europeiska samarbetet. Så beroende att det inte är mer än rimligt att vi tar vårt ansvar för att det fungerar - till exempel på det monetära området.
Det finns alltså både eko- nomiska och politiska skäl som talar för ett medlemskap.
Men det finns också ett mer känslomässigt skäl. Valuta är symbolladdat. Pengar handlar för visso om makt, men också om välfärd - och gemenskap. Att ha en gemensam valuta är ett sätt att mötas över landsgränserna och ytterligare stärka EU som det fredsprojekt det är.
Ändå är det nog dags att tänka efter.
Euroländerna beslutade om ett föredömligt enkelt regelverk för alla som ville vara med, till exempel reglerades hur stort underskottet i staternas finanser får vara. Gott så. Sedan tilläts flera länder att synda mot reglerna utan sanktioner. Och nu har det visat sig att kontrollsystemen är obefintliga och att det är upp till varje enskilt land att följa reglerna.
Vilket, som bekant, flera inte har gjort. Med katastrofala resultat.
I veckan resonerade Junilistans tidigare ledare, ekonomen Nils Lundgren, om det här i radions Studio Ett. Lundgren är inte bara ekonom utan en känd EU-skeptiker. Han konstaterade att han inte är förvånad över den utveckling som varit och han förutspådde att det nu skulle införas strängare regler för valutaunionen. Så långt är jag med; jag hoppas han får rätt. Men så drog han resonemanget ett varv till och konstaterade att detta, med automatik, skulle göra EU till en stat, en europeisk superstat.
Här följer jag inte med honom. Det är en allt för svartvit bild av världen att hävda att en illa hanterad valutaunion inte är en stat, medan en välskött och välreglerad vore det.
Min förhoppning är att det som inträffat i Grekland, Portugal och Spanien blir en allvarlig väckarklocka som leder till en översyn av mekanismerna i eurosamarbetet.
När den är gjord kan vi ta en ny diskussion om en svensk anslutning till euron. En utveckling som jag i det långa loppet tror är bra för Sverige.
Vårt strå till ett fördjupat samarbete mellan Europas länder.