Äntligen diskuteras problemet med bidragsfusket. Tidigare var det endast Alf Svensson som vågade tycka till, men nu, efter att tv uppmärksammat missbruket, har det politiska Sverige vaknat och alla är ense om att det är dags att ta tag i problemet.
Glädjande, förstås. Men samtidigt beklämmande.
I en debattartikel sätter Alf Svensson själv fingret på det problem det faktiskt är, att hela den politiska eliten gärna svänger hundraåttio grader så fort det ter sig lämpligt. Samma personer, politiker till höger som vänster, som för tre år sedan lät Svensson löpa gatlopp för påstådd okänslighet tävlar nu om att framstå som mest handlingskraftig gentemot bidragsfuskare. Och naturligtvis har de vetat hela tiden att fusket varit omfattande.
Det spelar ingen roll om Alf Svensson skriver i en anda av bitterhet eller inte. Han har rätt. Vårt lands ledande samhällsföreträdare saknar politisk resning. Det är och blir allt mer ovanligt att en partiledare eller ens en riksdagsledamot ger uttryck för en uppfattning som går stick i stäv med den allmänna konventionens. Går vi mot ett klimat där det inte bara är så att en fråga i taget diskuteras, vilket ofta sägs om Sverige, utan också ett där bara en sak får tyckas?
Detta är inte bara ett principiellt problem. Hade vi haft en annan samtalskultur eller kanske framför allt fler politiker med samma kurage som Alf Svensson visade då hade staten förmodligen börjat reagera mot bidragsfusket tidigare. Svagt politiskt ledarskap kan vara direkt oekonomiskt för ett land.