Att en krympande andel förvärvarbetande genom ökat skattetryck ska försörja en allt större del icke arbetande är den röda tråden i det rödgröna samarbetet. Vänsterpartiet är den del av oppositionen som går allra längst i den arbetsfientliga linjen. När socialdemokraterna vill höga a-kassenivån till 80 procent så vill vänstern höja den till 90 procent och dessutom slopa karensdagarna inom såväl a-kassa som sjukförsäkring. Effektivare metoder för att befästa utanförskap får man leta efter.
Förtroendet för Lars Ohly är alltjämt stort i leden. Förmodligen inser man att högervridningen är nödvändig för att partiet ska kunna komma i åtnjutande av ministertaburetterna. Blocksamarbetet har lärt också det gamla kommunistpartiet behovet av pragmatik. Den radikala vänsterflygeln lugnas också av att partiledaren själv framhärdade med att kalla sig kommunist ända till 2005.
I några frågor lyckades dock inte ens Ohly övertyga de radikala, och partistyrelsen fick se sig överkörda av kongressen. Den mest iögonenfallande är den för partiet viktiga symbolfrågan om sex timmars arbetsdag, vilken styrelsen velat stryka från valplattformen. Det hade nog varit taktiskt riktigt i en situation där den globala finanskrisen gjort det smärtsamt uppenbart hur viktigt det är att hålla hårt i de offentliga finanserna. Den havererade grekiska ekonomin framstår för de allra flesta som ett varnande exempel.
Hur vänstern tänker sig att företagen ska ha råd att anställa fler genom att tvinga dem att skära ned på arbetstiden med 25 procent till bibehållen lön övergår de flestas förstånd. Allra helst som arbetstidsförkortningen skall kombineras med radikala skattehöjningar av olika slag. Mona Sahlin har valt att vifta bort vänsterns förslag som en kuriositet som inte är värd att ta på allvar, och även Ohly har försökt tona ned dess betydelse inför den kommande mandatperioden.
En annan stötesten är den svenska insatsen i Afghanistan, där övriga sex riksdagspartier är mer eller mindre överens. Partiledningen hade helst sluppit att ha med denna känslig fråga i valmanifestet, men kördes över av kongressen. Flera distrikt vill rentav att ett svenskt tillbakadragande från Afghanistan skall ställas som ultimatum för ett regeringssamarbete.
Det vore olyckligt för Sverige om vänstern hamnade i regeringsställning, Ohlys anpassningsförsök till trots. Kongressen har visat att partistyrelsens linje inte är medlemmarnas, och att de senares inflytande över den förda politiken inte är obetydligt. Det handlar om en destruktiv ekonomisk politik som riskerar att få reellt inflytande vid ett maktskifte i höst.