Norrmännen sällar sig till spanjorerna och drar sig ur eländet i Irak. I går förklarade den norska regeringen att den prioriterar insatsen i Afghanistan och därför inte kommer att förlänga sin truppnärvaro i Irak efter halvårsskiftet. Norrmännen gör ändå ingen nytta där; deras ingenjörskompani har fått förskansa sig i sitt fältläger och vågar inte göra några "utflykter" i sin förläggningsstad Basra.
Det har inte blivit den "dominoeffekt" som amerikaner och britter förutspådde. George W Bush och Tony Blair talade innan kriget om hur en demokratisering av Irak skulle följas av en demokrativåg i resten av Mellanöstern. President Bush tror fortfarande på denna hägring i öknen.
Det är dock inte diktaturerna i regionen som faller som dominobrickor, utan medlemmarna i den internationella ockupationsalliansen. Norrmän, spanjorer, för att inte tala om honduraner och soldater från Dominikanska republiken lämnar naturligtvis inget militärt tomrum efter sig. Till och med den brittiska närvaron är numera tämligen liten, niotusen man. Ockupationen av Irak är en amerikansk historia, punkt slut.
Men däremot har alla dessa militära obetydligheters närvaro i form av garnering haft en stor politisk, symbolisk betydelse. Det har varit oerhört viktigt för Förenta staterna att kunna peka på detta som bevis för att landets politik är internationellt uppbackad. Nu vacklar även riktigt pålitliga allierade. Australien, som också deltog i kriget, är på väg att dra sig ur. Polen, en amerikansk stödjepunkt i Europa, antyder att man vill ta hem sina soldater. Och ju värre läget på marken i Irak blir, desto längre torde listan på retirerande länder komma att bli. Till slut tvingas kanske amerikanerna själva ge upp, precis som de gjorde i Libanon på 1980-talet. Irak är i varje fall på väg att bli ett liknande träsk.
Men det finns vidare implikationer av dominoeffekten i Irak: Den hotar att försvaga en västlig sammanhållning som är nödvändig i kampen mot den islamiska terrorismen. Med det vanvettiga Irakkriget har Amerika förslösat en massa kraft och politiskt kapital som hade behövts i den väsentliga kampen, den mot terrorismen.
Irak har inte bara förvandlats till ett näste för terrorister i krigets spår, kriget har ramponerat den transatlantiska solidariteten. George W Bush och Tony Blair har agerat precis som Usama bin Ladin hade hoppats att de skulle göra.
Den koppling som Bush och Blair gjort mellan Irakkriget och kampen mot terrorismen - ett samband som aldrig fanns, Saddam var ingen kompis till bin Ladin - slår nu tillbaka mot västvärlden i omvänd form. Nu när det går åt helsike i Irak, och det ena västlandet efter det andra drar sig ur, framstår terrorismen - som det hette att man bekämpade i Irak - som segrare. Så Usama bin Ladin har all anledning att mysa belåtet i sin grotta.
Först visade Amerika och dess allierade vilka imperialister de är genom invasionen av Irak, vilket gav de islamiska extremisterna nya vänner runt om i den muslimska världen. Sedan visar dessa imperialister svaghet när de inte förmår att etablera effektiv kontroll över Irak, och när deras underhuggare börjar dra sig ur. Kombinationen kunde inte vara eländigare.
Det imperialistiska maktspråket var provocerande, medan reträtterna i terrorbombningarnas spår stimulerar till mer terror för att tvinga fram eftergifter från en västvärld som avslöjat sig som lättskrämd.
Förfärligt nog framstår Usama bin Ladin som den ende segraren så här långt.