Bör barnbidraget inkomstprövas? Centerledaren Maud Olofsson och centerkvinnornas ordförande Annika Qarlsson öppnade för en sådan förändring på tisdagen. Kritiken från övriga riksdagspartier har varit enhällig.
Det är synd, för satt i rätt perspektiv är deras idé intressant att reflektera över.
Tyvärr hamnar Annika Qarlsson fel när hon föreslår en inkomstgräns på 20 000 kronor i månaden.
De övriga tre borgerliga partierna menar att en sådan inkomstgräns äventyrar arbetslinjen. Det har de alldeles rätt i.
Man får anta att Qarlsson menar att en familj skulle förlora bidraget om föräldrarna i snitt tjänar mer än 20 000 kronor var i månaden. Men det uppmuntrar knappast till arbete om en familj förlorar barnbidraget för att en av föräldrarna går från halvtid till heltid eller från a-kassa till arbete. Och det skulle kunna bli följden - snittlönen i Sverige är ungefär 25 000 kronor.
Även socialdemokraterna och vänsterpartiet har rätt när de säger att en så låg inkomstgräns skulle göra barnbidraget till ett fattigbarnsbidrag. Det vore inte heller bra.
Men det verkligt intressanta är när socialdemokraterna plockar fram sitt gamla huvudargument mot en inkomstgräns för barnbidraget: Det skulle minska viljan att betala skatt om de som betalar in mest inte får ett korvöre tillbaka.
Det är socialdemokratisk ingenjörskonst när den är som tydligast. Att alla medborgare också är bidragstagare är ett delmål i det väldiga systemet för inkomstfördelning. Det skänker legitimitet åt en ideologi som sätter likhetstecken mellan högt skattetryck och hög välfärd.
Men ur ett borgerligt perspektiv är tanken att det ska gå att klara sig på sin lön, utan bidrag från samhället, central. Den tanken är dessutom rimlig.
Därför är centerkvinnorna inne på rätt spår - men fel inkomstgräns. Det vore lämpligt att skapa ett samband mellan en sådan gräns och den progressiva inkomstskatten. Löntagare betalar allt högre procentsats i skatt när inkomsten stiger. Det är svårt att kombinera det med tanken att höginkomsttagare också ska tappa ett av de få bidrag som alla har rätt till. Man närmar sig gränsen för det orättfärdiga.
En inkomstgräns för barnbidraget skulle kunna kopplas till ett avskaffande av värnskatten, som inträder vid en inkomst på över 39 700 kronor i månaden. Redan på 1990-talet fanns en uppgörelse över blockgränsen att den skulle bort. Målet var att ingen skulle ha högre marginalskatt än 50 procent. Så blev det inte.
En annan möjlighet är att lägga inkomstgränsen för barnbidraget där den statliga skatten på 20 procent slår in i dag - cirka 27 000 kronor. Då skulle gränsen för statlig skatt skjutas uppåt i motsvarande mån, för att kompensera för det uteblivna bidraget.
En sådan förändring skulle tala ideologiskt klarspråk: Staten vill hellre att medborgarna står på egna ben än att de blir beroende av bidrag. Och därför försöker staten hålla skattetrycket nere.
För vad bör gå först? Att själv försörja sina barn - eller att betala statlig inkomstskatt?