Just nu pågår budgetmangling i EU. Parlamentet har i och med Lissabonfördraget fått mer makt i frågan. Det innebär att förhandlingarna blir mer segdragna, men eftersom saken gäller medlemsländernas skattepengar är det inte nödvändigtvis negativt. Det finns uppenbarligen skäl till misstänksamhet och krav på större omsorg om de cirka 1 150 miljarder kronor, som EU-budgeten ligger på 2010. Parlamentet gav kommissionen bakläxa på ett för frikostigt budgetförslag. Om en månad måste kommissionen lägga fram ett nytt förslag, som förmodligen går igenom efter att ministerrådet sagt sitt. Det är gängse sätt inom EU.
Sveriges avgift till EU för 2011 uppgår till 30,6 miljarder kronor, ungefär 3 procent av statens totala utgifter (svenska bidrag från EU beräknas jämförelsevis bli 13,1 miljarder nästa år). Avgiften täcker alltså inte ens en tredjedel av det svinn som EU:s revisionsrätt räknar med. Slöseri som detta som spär på motståndet mot unionen och gör medlemskapet svårare att motivera. Vad får vi för pengarna?
EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) har tyvärr utan framgång, konstaterar hon själv (DN 20/10), arbetat för neddragningar inom jordbrukspolitiken - som fortfarande äter upp 42 procent av budgetkakan. Subventioner och tullar står i motsatsförhållande till frihandel, och handel som metod att bekämpa fattigdom och skapa tillväxt i u-länder. Förbättringar på området, såsom ett större fokus på miljöfrågor och en utökad marknadsanpassning, har gjorts men mer behövs. Ohlssons partikollega i Europaparlamentet Marit Paulsen konstaterar också att kommissionens förslag om den framtida europeiska jordbrukspolitiken inte öppnar för avregleringar (SNB 19/11).
Trots, och kanske till och med på grund av, stora hål där enorma summor kronor, euro och pund rinner ur växer EU:s budget. Unionen får gärna expandera i betydelsen medlemmar och samarbete på motiverade områden. Men för budgeten - och byråkratin, och antalet politiker och tjänstemän - gäller samma sak som för regeringskansliet och Linköpings kommunstyrelse: Det finns det inget värde i sig att växa.
Förhoppningsvis når Birgitta Ohlsson framgångar i strävan efter vad hon benämner "en mindre och modernare budget". Sverige är en förebild för sunda offentliga finanser. Det bör ge Ohlsson, Anders Borg och övriga svenska ministrar en tyngd att påverka EU mot detsamma. Det vinner alla medlemsländer på.