När EU:s utrikesministrar och budget-ansvariga samlas i dag för att bena i tvisten om unionens budget är det under press. Som vanligt, är man nästan frestad att tillägga. För det är inte många som i förknippar EU-politiken med framtidsoptimism och gemenskapsanda i dessa dagar. Först EMU-motgångarna, därefter haveriet för den tänkta grundlagen och efter det sammanbrottet vid toppmötet i Bryssel i juni.
Därefter ett halvår av modstulenhet.
Men faktum är att det problem som nu skall hanteras faktiskt är nyckeln till mycket av de politiska åkommor som drabbat unionen på senare tid: Hur reformera unionens snåriga och kostsamma jordbruksstöd?
Det är Storbritanniens premiärminister Tony Blair som har fört upp frågan på dagordningen. Avsikten är delvis att parera Frankrikes attack på Storbritanniens rabatt på medlemsavgiften till EU. Eftersom just Frankrike är jordbruksstödets främste tillskyndare kräver Blair att de båda frågorna avgörs i ett slag.
Men draget är också, och det måste sägas tydligt, oerhört välgörande för debatten om EU:s framtid. För striden mellan Storbritannien och Frankrike speglar en gammal strid om unionens grundläggande idé och anda.
Frankrikes union är en murarnas union. Mot frihandel, mot avreglering och mot det mesta som har med liberala principer för ekonomin att göra. Storbritanniens union är tvärtom de fyra friheternas och den fria ekonomins gemenskap. Den brittiska idén om unionens vara står i direkt motsats till de orimliga principerna bakom den gemensamma jordbrukspolitiken.
Självklart måste reformer till. Inte bara för sakens egen skull utan också för att vända unionens mentala klimat. Från bidragsinstinkter till företagaranda. Från regler till öppenhet. Från omfördelning till tillväxt. Jordbrukspolitiken kostar inte bara gigantiska summor i onödan utan vilar också på ett tankesätt som EU måste lämna. Blairs initiativ handlar ytterst om att demonstrera en vilja att ta ur unionen ur en politisk och ekonomisk stagnation.
De flesta andra länder gillar inte det här. De vill att Storbritannien helt enkelt backar om sin rabatt så att saker och ting kan köra på som vanligt. Jo, jordbrukspolitiken är ett stort problem, det vet man. Men det är så stort att man inte har ork eller mod att ta tag i det.
Därför sätts nu bilden av att det är Storbritannien snarare än jordbruks-politiken som borde åtgärdas. Samma bild sprids över hela Europa, från franska presidentpalatset till Tidningarnas Telegrambyrå (TT) i Sverige, att Storbritannien är det största hindret på vägen mot en lösning av unionens budgetknutar.
Så visst, chanserna för Tony Blair är inte överdrivet stora. Men försöket är ändå rätt och riktigt och förtjänar allt stöd. Att han inte har den politiska uppbackning hans ambitioner förtjänar säger mer om unionens tillstånd än om hans. För alla unionens ledare är ju tyvärr inte av Tony Blairs mått. De vill inte bli utmålade som problem.