Hur ska samhället få råd med den sjukvård och äldrevård som behövs i framtiden, när en allt större del av befolkningen kommer att vara över 65 år?
Den frågans betydelse kan inte överskattas.
Anders Klevmarken, professor emeritus i ekonometri, och Björn Lindgren, professor i hälsoekonomi, kastar delvis nytt ljus över frågan i en artikel på DN Debatt (29/7).
I artikeln redogör de för sina beräkningar av hur stora kostnaderna för framtidens sjukvård.
År 2040 kommer var fjärde svensk att vara över 65 år och antalet personer över 80 år kommer nästan att ha fördubblats. Kostnaderna för sjukvården beräknas stiga till 36 procent av skatteintäkterna, mot i dag 20 procent.
Samtidigt ökar förstås kostnaderna för äldrevården.
En omöjlig situation, kan tyckas - så stora skattehöjningar kan knappast genomföras. Och redan i dag är många missnöjda med kvaliteten på vård och omsorg.
Klevmarken och Lindgren diskuterar vad som däremot kan göras:
Att satsa på förebyggande arbete när det gäller äldres hälsa är en tänkbar väg att få ner kostnaderna. En annan möjlighet är att fler äldre arbetar mer - och därmed betalar in mer i skatt.
Men frågan är om det räcker.
I boken Vi vill inte bli gamla som äldreomsorgen ser ut i dag menar Berit Rollén och Monika Olin Wikman att 1940-talisterna måste vara beredda att betala mer själva för äldreomsorgen. Annars räcker inte skattepengarna till sjukvården - och den måste prioriteras högre, menar författarna.
Det är ett kontroversiellt förslag om man drar det till sin spets. Men i någon mån går samhället förmodligen mot en utveckling där egenavgifter både inom äldreomsorgen och inom sjukvården blir ett allt viktigare inslag.
En annan sak att fundera över är att "äldrechocken" som kulminerar kring 2040 inte är en bestående situation. Senare generationer fördelar sig jämnare över årtiondena - och så småningom kommer 1940-talisterna att ha gått ur tiden. Därför är det möjligt att gå back under de tyngsta åren och tulla på statens tillgångar för att möta de stora utgifterna för äldre- och sjukvård.
Att skapa en buffert för framtiden genom att betala av i ökad takt på statsskulden i dag, som alliansregeringen gör, är därför politiskt klokt. Sparsamhet är av nöden.
Ytterligare en faktor - som Klevmarken och Lindgren tycks underskatta - är arbetskraftsinvandringen. Om fler invandrar till Sverige och börjar arbeta från dag ett kommer det att bättra på skatteintäkterna. Även om dessa nya svenskar själva går i pension en dag och så småningom behöver sjukvård, så balanserar det ändå ut den stora gruppen åldringar de kommande årtiondena en smula.
Sist men inte minst måste den stegrande kostnadsutvecklingen i sjukvården brytas. När allt fler behöver vård, kan den inte samtidigt bli allt dyrare. Större fokus måste läggas på att ta fram kostnadseffektiva metoder inom vården.
Att få dessa faktorer - och kanske ytterligare några - att samverka är en stor politisk utmaning. Men omöjlig är den inte.