Om mindre än en vecka invigs OS i Beijing.
Idrottsrörelsen, politiker och människorättsaktivister världen över borde ha protesterat så kraftfullt att IOK hade tvingats tänka om, redan när beslutet att lägga OS där togs 2001.
Så blev det inte. Kanske är det förståeligt - vid den tidpunkten såg utvecklingen för mänskliga rättigheter i Kina hoppingivande ut och regimen utfärdade löften om bättring.
Löften som inte har infriats.
Oliktänkande förföljs fortfarande. Det gäller både intellektuella regimkritiker och andliga rörelser som Falun Gong.
Censuren av medierna fortsätter. Tidigare i veckan visade det sig att IOK kohandlat med Kinas regim om vilka internetsajter som de besökande journalisterna ska tillåtas gå in på. Amnestys sajt hör till dem som blockerats. Upprörande - men knappast förvånande med tanke på den flathet som IOK visat när det gäller att ställa krav på Kina.
Människor frihetsberövas fortfarande utan rättegång. De drogmissbrukare, tiggare och prostituerade som rensats från gatorna i centrala Beijing har skickats på arbetsläger i upp till fyra år.
Hur många som döms till döden varje år är fortfarande okänt, eftersom siffrorna är hemligstämplade. Ofta föregås avrättningarna av summariska rättegångar och ibland tvingas bekännelser fram under tortyr.
Det finns alltså goda skäl för att kräva en bojkott av OS i Beijing - men någon sådan kommer inte att bli av. Kanske är även det förståeligt. Vem kan kräva av idrottsmännen att de tar ett ansvar som varken statschefer eller storföretag orkar axla?
Och vad hade effekten blivit om det svenska OS-teamet stannat hemma?
Nästan ingen - så länge fjäsket för den auktoritära kinesiska regimen upprätthålls av näringslivet och den politiska sfären.
Trots det kan man fortfarande hoppas på att någon enda statschef väljer att tacka nej till invigningsceremonin.
Kanske kommer också någon idrottsman att ta ställning. Tanken går till löparna Tommie Smith och John Carlos, som med sina höjda nävar på prispallen berättade för hela världen om svarta amerikaners kamp mot förtryck under OS i Mexico City 1968. Vem vågar visa sådan solidaritet med Kinas befolkning?
Debatten om en bojkott av spelen har pågått in i det sista. Men det verkligt viktiga är hur vi på lång sikt förhåller oss till regimen i Kina och till kinesernas rättigheter.
Man vara pragmatisk och förespråka ett försiktigt diplomatiskt tryck och täta relationer som över tid kommer att få Kina att förändras.
Man kan satsa på aktivism - symbolhandlingar eller mer radikala åtgärder som bojkott.
Inte heller det är det viktigaste. Det finns mer än en väg att påverka Kina.
Det viktiga är att inte glömma bort kinesernas situation och liknöjt luta sig tillbaka i tv-soffan. Hur fantastiska idrottsprestationer vi än kommer att få se bör inte minsta strålglans förknippas med Kinas inhumana regim.