Vem tryggar Sverige?

Polis och försvar är Moderaternas traditionella profilfrågor. Men trots att partiet lett regeringen i sex år är Sveriges förmåga att trygga medborgarnas säkerhet anmärkningsvärt undermålig.

Linköping2013-01-03 03:11
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Vi har valt politiker som beskattar oss hårt. Alliansen har visserligen lättat bördan något, ändå uppgår fortfarande skattetrycket till 44,3 av BNP. Det är näst högst i den industrialiserade världen. I reda pengar betalar vi över 1500 miljarder kronor årligen till det offentliga. Men trots dessa enorma belopp till sitt förfogande, klarar inte det politiska systemets ansvariga att tillfredsställande sköta två av statens mest grundläggande uppgifter: att försäkra medborgarna skydd mot inre och yttre hot.

Blir du utsatt för stöld eller inbrott? Glöm att polisen ska ta fast tjuven. Inte ens i tre av hundra sådana fall lyckas man. Av samtliga anmälda lagbrott under 2011 förmådde de rättsvårdande myndigheterna endast klara upp 16 procent.

Orsaken är inte resursbrist. Sedan Alliansen fick makten 2006 har anslagen ökat med en fjärdedel och mängder av nya poliser har rekryterats. Snarare finns roten till det onda i den överbyråkratiserade bysantinska organisationen som är svårförklarligt immun mot såväl kritik, utvärderingar och reformer i syfte att förbättra effektiviteten. De polisiära tjänster som medborgarna efterfrågar och tror sig betala för, är polisbyråkraterna själva mindre intresserade av att tillhandahålla. Och justitieminister Beatrice Ask har hittills saknat kraften, viljan eller förståelsen att gå till botten med kärnproblematiken.

När det gäller yttre hot har väl aldrig beredskapen varit så usel sedan 1925, då politikerna beslutade att lägga ner större delen av det svenska försvaret. Efter första världskriget ansågs nya militära konflikter i Europa osannolika. Vi vet ju idag hur bra den analysen höll. Ändå rustade politikerna glatt ner försvaret igen på 90-talet när Sovjetimperiet föll. Efter kalla krigets slut fanns inget att bekymra sig för i vårt närområde, hette det. Tills Vladimir Putins Ryssland började påminna om ett aggressivt Sovjet och Georgienkriget tog alla på sängen 2008.

Den stora grannen i öster rustar nu febrilt. Sveriges förmåga att möta denna säkerhetspolitiska utmaning är ytterst rudimentär. Flottan är hopplöst underdimensionerad. För att inte tala om tillgången på stridsvagnar, artilleri, luftvärn och utbildade soldater i armén. Flygvapnet har det lite bättre ställt, men enligt ÖB klarar Sverige på sin höjd att avvärja ett begränsat angrepp under en vecka. Därefter återstår kapitulation, om inte NATO förbarmar sig över oss. Den organisationen vägrar dock det politiska etablissemanget att Sverige ska bli medlem av. Lika kallsinnig förefaller regering och riksdag vara mot att anslå medel för att vår militärmakt ska fungera och gränserna kunna hävdas.

Vi har valt politiker som beskattar oss hårt. Men valutan i form av statens skydd är allt mindre värd. Det är inte acceptabelt.

Läs mer om