"Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs", lär gamle rikskansler Axel Oxenstierna suckat innan han skulle förhandla fram Westfaliska freden. Att klokskapen bland världens styrande inte tagit några varaktiga stormsteg framåt sedan 1600-talet tycks tyvärr europrojektets debacle bekräfta. Och som exemplet Cypern illustrerar saknar EU:s ledare en förståndig strategi för att släcka krishärden. De reser vilset från toppmöte till toppmöte och halar fram brandslangen i akuta punktinsatser. Just när elden verkar vara under kontroll på en plats, flammar den upp på en annan.
Våren 2010 deklarerade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso att den grekiska eurobrasans spridningsrisk var åtgärdad. Strax därefter blossade rena eldstormen upp i Grekland och snart stod även Spanien, Portugal, Italien och Irland i lågor. EMU:s regelverk, som förbjuder medlemsländerna och centralbanken ECB från att lösa ut eurosyndare utan ordning på statsfinanserna, rök all världens väg i de improviserade brandkårsutryckningar som följde. Reglerna kring euron var förstås redan innan dess förvandlade till aska, praktiskt taget.
Stabilitetspaktens bestämmelser hade brutits gång på gång. Ingen bestraffning skedde. Tyskland och Frankrike tillät sig själva att strunta i paktens krav på budgetbalans 2004 och satte därmed ett illavarslande mönster för övriga deltagare i eurozonen. Till detta kommer att euron skapade en farlig dopningseffekt på ekonomierna kring Medelhavet, samt Irland. Det dynamiska Tyskland tryckte ner deras räntenivåer med i dag bittert kända konsekvenser: överhettning, stigande produktionskostnader, växande fastighetsbubblor och en dundrande krasch när slutet på lånefesten obevekligen kom.
Astronomiska summor har vid det här laget pumpats ut i räddningsaktioner. Men Barroso försäkrade oss åter i januari att nu, äntligen, hade det existentiella hotet mot euron övervunnits. Knappt hade de lugnande orden uttalats förrän eldsvådan drabbade Cypern, ett land som varken varit moget för EU- eller euromedlemskap från första början.
På Cypern är det dess uppblåsta banksektor som imploderat. Visserligen är landets ekonomi av dvärgformat. Det stora problemet med denna senaste av EU:s nödutryckningar är att Brysseleliten lyckats med konststycket att sända signaler som undergräver förtroendet för insättningsgarantin i Europas banksystem. Risken är att särskilt kunder i eurokrisande länder som Spanien och Italien tömmer sina konton av rädsla för framtida konfiskering. Dessutom innebär Cyperns frysta kapitalflöde att ännu en principiell grundbult i EU-bygget dragits ur (pengarnas fria rörlighet). Även surret om att Cypern kan tvingas göra det mest förbjudna och lämna euron, visar att allt som EU-ledarna tidigare lovat vara hugget i sten över en natt kan förvandlas till grus. Vad går längre att lita på?
Axel Oxenstierna var ett statsmannakonstens geni. Men frågan är om ens han, som faktiskt fixade att avsluta 30-åriga kriget, skulle förmå att reda ut dagens europeiska härva.