Med ungefär två år kvar till nästa riksdagsval är det dags att börja fundera på hur alternativet till den sittande regeringen ser ut.
Oklarheterna kring hur socialdemokraterna tänkte sig att bilda regering var förmodligen en av orsakerna till partiets valförlust 2006. Ett misstag som s-ledaren Mona Sahlin har sagt att hon inte tänker upprepa.
Men någon klarhet om vänsterblockets regeringsalternativ 2010 har hon hittills inte lyckats åstadkomma.
Problematiken understryks av en färsk Sifo-mätning som för andra gången ger Sverigedemokraterna över 4 procent av väljarsympatierna. Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern får tillsammans 53,4 procent, medan allianspartierna samlar 40,7 procent av väljarsympatierna.
Vid en första anblick kan det se ut som en promenadseger för vänsterblocket, men så enkelt är det inte.
Om det vore val i dag skulle s, enligt Sifo, kunna glädja sig åt 42,8 procent av rösterna. Men det är inte ett gott regeringsunderlag. Lägger man till miljöpartiets 5,5 procent ger det 48,3 procent. Inte heller det är en stabil grund, eftersom en sådan regering skulle kunna fällas av de övriga riksdagspartierna, med en efterföljande regeringskris som följd. Socialdemokraterna och miljöpartiet skulle alltså bli beroende av vänsterpartiet, som i ett sådant läge skulle kräva ministerposter.
Frågorna från förra valet förtjänar alltså att upprepas:
Är det återigen s på egen hand som ställer upp till val år 2010? Är det s+mp? Eller s+mp+v?
Vart och ett av de alternativen är förbundet med problem.
En period såg det ut som om s och mp tillsammans skulle kunna få majoritet i riksdagen 2010. De signaler som har gått ut från dessa båda partier pekar mot ett allt tätare samarbete.
Men mellan dem står bland annat frågan om kärnkraft. Irene Wennemo, chef för LO:s arbetslivsenhet, skärpte tonen i Ekots lördagsintervju (23/8) och var entydigt negativ till en snabb avveckling av kärnkraften. S - som redan är kluvet i frågan om kärnkraft - riskerar att hamna i kläm mellan LO och mp.
LO ställer också långtgående krav på s om hur a-kassan ska se ut i framtiden. Frågan är om inte s mäktiga samarbetspartner utanför riksdagen riskerar att försvåra partiets möjligheter att hitta en regeringspartner i riksdagen.
Hur s och mp ska kunna samarbeta med v undgår de flesta bedömare. Vänsterpartiets vilja att lösa framtidens problem genom skattehöjningar och satsningar på den offentliga sektorn lockar säkert vissa socialdemokrater. Men avståndet till den ekonomiska politik som s i realiteten fört sedan 1990-talet är stort.
Alliansen må ha varit oense om en del och annat har skötts illa under de gångna två åren. Men det finns skäl att tro att fyrpartiregeringen kommer att hålla mandatperioden ut och att allianspartierna kommer att gå till val tillsammans även 2010.
Precis som 2006 är det en fördel som inte ska underskattas.