JAG RÖR MIG mycket ute bland folk. Lyssnar och registrerar. Inte i något sammanhang har jag stött på någon som spontant tagit upp den fråga som de flesta av våra politiker anser vara avgörande för konungariket Sveriges framtid: Regionfrågan. Statsminister Reinfeldt och statsminister emeritus Persson har rätt: Regionfrågan engagerar inte, den saknar allt vad folklig förankring heter. Så varför denna brådska att att helst redan före valet 2010 yxa till ett antal storregioner som ingen annan än politikerna efterfrågar? (Politikerna betraktar sig som efterföljare till medeltidens vasaller och trängtar efter större territorier att styra över.)
GÖRAN PERSSON fick många socialdemokrater, och även andra storregionskramare, att sätta kaffet, eller vad de nu dricker, i vrångstrupen när han i ett tal i helgen förkastade storregionshysterin. I sak har Persson, och moderaterna, rätt. I synnerhet när det gäller tidsaspekten. Är storregioner, som förespråkarna hävdar, en hävstång för Sveriges framtid, bör den underställas folket i allmänna val.
LANDSTINGEN, rättare sagt deras verksamhet, föreslås ingå i de tjänstemannautformade storregionerna. Somliga hävdar t o m att en fungerande och tillgänglig sjuk- och hälsovård kräver stora regioner. Hur korkat får det bli? Mer och mer pekar på att landstingen överlevt sig själva som organisatorisk modell. Alternativet ser ut så här: Den specialiserade sjukvården läggs i händerna på staten, kommunerna fixar närsjukvården.